My So Called Life

Och massor av prat.. jag vet inte vad vi sysslar med. Men vet man någonsin det? Skriver när jag kommer hem.

Förvirringen är total.

Men barnen är i allafall i säkerhet hos mig!

Sitter hemma hos C nu med kvällens andra grogg framför mig. Har spenderat dagen med att åka tåg efter tåg, lyssna på musik mycket högt i lurarna och jobbat stenhårt på att mentalt förbereda mig för att åter igen vistas i samma stad som J.

C bekände för mig nyss att hon spenderat dagen på jobbet med att högljutt skrika "J hjärtar XX" och hitta på låga skämt om att jag är hans flickvän. Tack vännen. Hahahaha.. han hade bara fnissat dock så det är väl bra. Han bad också C hälsa mig att han var ledsen för att han inte messat mig i veckan. Ja eller hur. Excuse by Proxy. typ. Ikväll skulle han spela poker och dricka öl, så vem vet.. kanske blir det booty call senare? Vem orkar vara stolt när man är fyllekåt! HAHAHA

Hur som helst har de fem timmarna på tågen förberett mig och jag har lyckats klämma in hjärnan i ett tillstånd av att inte vara alltför neurotisk. Jag är beredd på att kanske träffa J men ändå kanske inte. Det är ok.

Har också trots extrem...

Jag var så krossad i natt att jag blev manisk. Jag tvättade, strök och fållade gardiner, inredde köket, städade, fixade, badade och städade mig själv.. jobbade på som besatt till klockan 03.30 i morse då jag helt enkelt fick slut på arbetsuppgifter. Då lade jag mig och löste korsord. Klockan 07.30 ringde mina föräldrar. Sen ringde telefonen fyra gånger och jag fick tre sms innan klockan var nio. Då gav jag upp och gick upp.

Föräldrarna är på husvagnssemester och var tydligen i närheten av göteborg nu. Så jag ska ta bussen till dem i morgon så kör de mig till Gbg och förlupna pappan så jag slipper fejsa honom själv. Pallar INTE det. Sen tar jag och barnen tåget ttillbaka till Småköping. Och när vi kommit hem till Pyttesta så ska jag kontakta socialen och skaffa hjälp. Det ska bli lagligt bindande avtal och eventuellt (om min hemförsäkring täcker rättshjälpen) en tvist om vårdnaden. Får jag enskild vårdnad så behöver jag inte slåss och klösa varje gång något...

orkar egentligen inte ens skriva om förlupna pappan som om och om igen kommer och pissar på mig och barnen och det liv vi försöker bygga. But here goes:
Jag stannade två långa och kvävda år i småköping enbart för att barnen skulle få vara nära sin pappa. Två år som jag accepterat skulle bli många många fler. Jag var totalt resignerad i min roll som ensam outbildad småstadsboende mamma och bidragstagare. Då flyttar idioten hux flux till IRLAND, utan förvarning. När jag bestörtad ifrågasatte detta kom det en sån strid ström av "jag jag jag" att jag nästan drunkande. JAG behöver, JAG vill, JAG måste. Inte ett enda ord om barnen.

Två dagar senare tog jag beslutet om flytten och organiserade allt. Det fanns inte längre något skäl att bo kvar där i småstaden, långt från allt vad möjligheter heter för mig och barnen. Långt från barnens mormor och morfar.

När han någon månad senare träffade en tjej och flyttade tillbaka till Sverige (notera alltså att han...

I morgon åker jag tillbaka till Småköping och festar med C. Och jag gör det med hjärtat stadigt fastkilat i halsgropen. Satt precis och läste mina loggade msn-konversationer med J. Allihop. Fyra månader av konversationer. Och nu känner jag mig rädd. Det känns som om vi dragit ut på det här så långt det går, snart kommer vi till en "nu eller aldrig"-punkt och jag har ingen bra känsla inför detta. Jag är överyygad om att detta kommer gå åt helvetes fel. Känner igen den där gnistan av hopp i en mage full av iskall övertygelse. Det baserar jag på erfarenhet. Jag får aldrig dem jag tycker om. Det är bara de jag absolut inte vill ha som kastar sig för mina fötter.

För att hålla tankarna på rätt bana har jag sett till att vara så upptagen som det bara går den sista månaden sen jag flyttade 40 mil från honom. Jag har gått på högvarv. Hur ofta har man packat upp precis allt och fått perfekt ordning i sitt nya hem på tre dagar? Igår organiserade jag klädkammaren...

.. i din mytomspunna stjärt.
- fredrik och jag -

Idag vaknade jag av telefonen som vanligt. Varför får jag aldrig sovmorgon? Var säkert över en månad sen sist, minns inte. Fast klockan nio räknas väl som sovmorgon egentligen så jag klagar faktiskt inte!

Sen spenderade jag några timmar med att gråtande och hjälplös i telefon med skatteverket och försäkringskassan påminnas om min plats på samhällets allra lägsta stegpinne. Jag är verkligen urtypen av den "lilla människan". Hon som är helt maktlös och om och om igen fastnar i de byråkratiska kugghjulen. Jag lyckas ALLTID falla förbi skyddsnäten och slå hårt i marken. Jag AVSKYR att behöva bocka och tacka för de bidrag (läs: bostadsbidrag) som gör att jag och mina barn kan ha ett relativt bra boende och äta mat varje dag. Min trygghet är väldigt fragil, jag har alldeles för många gånger råkat ut för big brother och inte kunnat värja mig. Här är ett axplock:

1: Jag blev som 18-åring plötsligt...

And so may your river never dry
May your mouth never lie
May you be satisfied to never know why

Har skickat hem kusinen och hennes barn alldeles nyss. Kände mig så FRI när vi klockade fyra minuters gångväg till tåget (som sedan kan ta mig till en av två underbara storstäder på mellan 7-25 minuter) trots sjuk kusin med glasbit i foten, tungt lastad barnvagn och en resväska. Oavsett hur litet Pyttesta är så är jag aldrig mer än några minuter från en utväg! Det gör mig lycklig. Och mitt hem är vackert och ljust och inte överbelamrat av onödiga saker. Jag har kastat så mycket. Det finns öppna ytor överallt och fönstrena är vackra med spröjs och inbyggda fönsterbrädor i marmor. Jag ska studera på Sveriges bästa universitet och göra det jag älskar mest av allt i hela världen i flera år framöver men mina barn ska ändå få bo och gå i skolan i en idyllisk liten by där alla känner varandra. Något som jag normalt sett inte skulle överlevt, om jag inte haft min...

är en sån stor del av vardagen numera. Så lätt man halkar in i bebislivet igen. Jag har nog en naturlig fallenhet för jag gör allt utan att ens tänka på det, trots att det är över tre år sen lille sonen var ett sånt här knyte. Byter blöjor på löpande band, utför hushållsysslor med gnällig bebis på höften, trixar in motvilliga überknubbiga armar i söta små bodisar och pyjamaser, matar med kokat vatten på sked, masserar mage, jollrar och utför kolikdansen med hysterisk bebis i vad som tycks vara flera timmar. (Ni som har/har haft magbarn vet vad jag pratar om.) Jag har börjat lära mig lillemans språk och kan höra vad det är han vill förmedla. Är nästan lite hemligt glad att kusin-vitamin behöver min hjälp så mycket för jag älskar lukten av tremånaderspojk, älskar att få locka fram det där smittsamma vansinnesleendet. Och så ger det mig ett bra tillfälle att utröna om detta är någonting jag är beredd att göra om i framtiden.

Inte för att jag på något sätt...