My So Called Life

Ok Johan. Jag ska svälja självkritiken en stund. Bara för att solen skiner och det mesta funkar just i detta nu, jag har ändå lovat min kusin att försöka tänka på allt jag tycker om hos mig själv.

Saker jag är stolt över hos mig själv:

1. *Mina barn! (lite av äran måste man ta åt sig)
   *Mina betyg - som jag oavsett vad folk (Läs: Johan) tror kämpat som ett djur för.
   *Det faktum att jag fixar vardagen; betalar räkningar, klär och uppfostrar sagda barn, diskar, tvättar, städar, hämtar och lämnar på dagis och skola och ställer mat på bordet precis varenda dag.
   *Min empati
   *Jag vågar det mesta, även om jag är livrädd nästan jämt
   *Antagen på psykologprogrammet!! Wiiii
   *Att jag lade av med drogerna, cold turkey. Det går, bara man VILL.
   *Att jag hade mod att skilja mig från förlupna pappan
   *Min förmåga att förstå saker
   *Sättet jag kan förmedla saker skriftligt
   

Skulle kunna skriva spaltmeter om allt jag INTE är stolt över, saker jag ogillar och...

Lilla_Py har de senaste dagarna funderat på det här om att växa upp, och det har framkommit att väldigt få av oss så kallade vuxna faktiskt känner oss särskilt... ja.. vuxna.

Diana skrev att hon fortfarande väntar på att någon ska syna hennes bluff, peka ut henne på gatan och skrika "aha! En låtsasvuxen!". Det gav mig ett gott skratt, mest för att jag verkligen känner igen mig. Undrar hur många av oss som känner precis så? Min mamma (61 år i morgon) sa en gång att hon inte kände sig vuxen på riktigt förrän hennes föräldrar dog. Då var hon 47 år gammal. Betyder det att vi som bara har en förälder har fördelen att få vara halvvuxna då medan alla andra bara är förvuxna barn? Hahaha.

Men för att spinna vidare på det här med att bluffa så känner jag likadant på alla plan i livet! Jag är nog världens största bluff. Många tror t.ex. att jag är väldigt smart. Det tar mig emot att ens skriva det för JAG vet att det inte är sant! Det är en BLUFF!!...

Förlåt om jag tjatar och klagar... eller nej förresten. Inga ursäkter. Jag har all rätt att vara förbannad!

Att vara en ensam förälder är nämligen som att få benet amputerad vid knät, placeras på en scen med en brännhet spotlight upptryckt i nyllet och där förväntas kamma hem första pris i en jävla steppdanstävling.
Naturligtvis vinner man inte.
Man blir utbuad och diskvalificerad i första omgången och hemskickad utan minsta tröstpris.

Borgeliga lilla Pyttesta. (känn avsmaken som står som en stinkande aura runt mig då jag yppar dessa ord) Den barntätaste, yngsta, präktigaste, mest kärnfamiljariska (så jag hittar på ord, who cares!?) kommunen du någonsin sett. Med en mycket respektabel medelinkomst ska tilläggas. Suck.
Vad har jag här att göra??

Undrar ni var denna cyniska bitterhet kommer från denna gång?
Jo.
Har spenderat ännu en dag med att försöka organisera vårt liv, och har insett att det faktiskt kommer bli ännu svårare...

Idag är det höst utanför mitt fönster. Jag har resignerat mig inför denna sommar 2007, denna regniga och stressiga sommar. Jag minns vaga planer på långa varma dagar av bad och ljumma kvällar spenderade på uteserveringar med kalla alkoholhaltiga drycker - i vilka jag skulle skåla för nya vänskapsband. Men de nya vännerna låter naturligtvis vänta på sig, hur skulle jag kunna lära känna någon ensam hemma med barnen i ett semestertomt Pyttesta? Och de långa baddagarna har uteblivit, tre bad på tre månader har det blivit. Förra sommaren badade vi nästan varje dag. Och inte heller har några uteserveringar blivit aktuella. Vi har visserligen supit som det anstår lastgamla ungdomar under sommarmånaderna, men men..

Nu har jag som sagt resignerat. Hösten står för dörren och det gör mig ingenting. Jag välkomnar rusket och stormarna och de mörka kvällarna. Jag är en förändringskåt människa och därför är det svenska klimatet så perfekt för mig! Årstid följer på årstid...

dagen har dominerats av irritation, huvudvärk och förlamande tröttheti kombination med överväldigande informationsöverdoser. Det första berodde nog dels på det andra men också på hormoner, det tredje är ren och skär sömnbrist. Sen har jag försökt att lista ut och organisera allt jag måste göra inför skolstarten och det är här informationsöverdoserna kickade in. Herregud vilken DJUNGEL det är. Men ett unversitet med 41000 studenter och byggnader utspridda över en hel stad... är väl inte så konstigt att det kan kännas lite mycket för en liten sliten tiger med suddiga ränder att klura ut hur allting på ett sånt ställe fungerar..?

Var på lekplatsen vi hittade på en nersänkt och sluten gård bakom hyreshuset mittemot idag. Bokstavligt talat 20 meter från vår dörr har den legat och gömt sig som en nergrävd skatt. På vägen dit (dessa 20 meter alltså) upptäckte jag socialens familjenehet där jag nog kommer spendera en del tid i höst och en mysig liten pappershandel...

jag insåg precis att jag varit på något slags halvlågt mellanläge av bergodalbanan ganska länge nu med bara små dopp ner mot botten då och då, det betyder att det snart är dags för en resa uppåt. Tanken känns hoppfull, om än känslomässigt oeralistisk. Men mitt förnuft nickar klokt och mumlar att sån är lagen i landet Moi. Först går det ner, sen går det upp. Jag letade rätt på lite inlägg från en av vårens uppåtperioder och kände mig tveksamt längtande inför prospektet att få uppleva det igen. Den där lyckan av att bara existera. Känslan av att jag har kontroll! Kanske kan jag inte uppleva det förrän jag får grepp om det här svårgripbara med J. Förrän jag definierar vad fan det är jag sysslar med där.

För inte är jag kär i människan. Jag tycker onekligen om honom mycket. Mer än någon jag träffat de senaste åren, men jag håller mot för kung och fosterland. Dessutom svävar jag i hysterisk ovisshet om hur skolan kommer bli, vilka jag ska gå...

glömde ju att berätta om lördagen. Jag hade ju som det framgår av mitt inlägg från förfesten lyckats mycket bra med min ambition att vrida ner förhoppningarna om att få träffa honom med stort H, dvs J. Men strax efter att det hade skrivits så blev det lite msn-prat och vi bestämde att vi (jag och C) skulle hem till J och ta en tequila innan utgång. Eftersom jag skulle hämta barnen tidigt dagen efter bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra och packade ner lite kläder och smink i en påse. Utifall att..

Hemma hos honom var jag rakt på sak. "Ska jag komma hit på efterfest sen?" Han svarade bara ja. Så när krogen var trist och C trött gick jag hem till honom. Efter att ha kollat en extra gång. Det gick så där. Jag var lite för känslig pga förlupna pappan och all den dramatiken. Kände mig så sårbar. Vi rörde inte varandra förrän vi gick och la oss. Då låg vi bara så nära så nära och liksom andades på varandra, omslingrade en lång stund. Det var...

Jag är nog en mästare på motsägelser. Jag förbryllar ju tom mig själv. Är expert på enorma, svallande känslor som virvlar runt och byter plats och innebörd och objekt i vad som tycks mig vara en vansinnesdans utan dess like. Jag är så trött. Efter pärsen med förlupna pappan (som jag för övrigt inte bytt åsikt om eller känsla för, the less said the better) är jag urlakad och tom och grådaskig som övergiven gammal snabbmatsförpackning som fiskmåsarna rensat på minsta tillstymmelse till rester. Jag orkar inte med dessa förbannade KÄNSLOR just nu. Så jag stänger av.

Men ändå gick jag hem till J igår kväll. För att hämta mina kvarlämnade kläder (som det var meningen att han skulle lämna till C för övrigt, så det var ingen "smart" taktik från min sida att lämna saker..) men också för att utforska läget. Hade inbjudningar att gå ut på säsongens sista måndagsklubb från flera håll så jag tog med vodkaslatten från i lördags och bjöd in mig själv hos...