My So Called Life

This just in: förlupna pappan och nya flickvännen är på smällen.

Hans yngste son från det tidigare förhållandet är blott tre månader gammal och han har bara känt sin nya tjej i några månader. Snacka om att upprepa samma jävla mönster om och om igen. Så är det dags igen, han ska försöka leka lycklig familj. Jag undrar hur det kommer påverka vår situation och mina barn. Han har också spridit ännu mer rykten och lögner om mig till våra gemensamma vänner. Det var genom en av dem jag fick veta nyheten, som alltså inte är officiell än. Kompisen var fly förbannad över hur pappan pratat om mig. Han ringde genast upp mig och förklarade sig stå på min sida till 100 %. Skönt.

Men nog om den såpoperan.

Friday night adventure
Igår träffade jag min bästa bästa killkompis Meck. hans flickvän fyllde år och jag var bjuden på mojito-fest hemma hos dem. Det var jättekul även om de andra gästerna var fem par och en bisexuell tjej som råstötte på...

Mamma ringde nyss, de är på väg hem från sin husvagnsresa genom Sverige. Vilken tid kommer du med barnen? frågade hon i alla enkelhet. Jag blev förvirrad en sekund, vad menade hon? Sen föll poletten ner, jag hade ju berättat att jag blivit bjuden på födelsedagskalas i Storsala ikväll. Inte hade jag trott att de faktiskt skulle ta barnen, just hemkomna från semestern som de är och allt!!
YIPPIE!

Så nu är planerna ändrade, ska avboka min date med tvätthögen och dammsugaren och istället dra på turklänningen (den skamlöst korta svarta saken med halterneck och bar rygg) och dricka mojitos i en trendigt inredd etta i en större stad. Med andra unga människor! Och samtala om annat än barnomsorg och läggtider och vinteroveraller, eller Gud och hans påhitt. (har jag nämnt att min familj är troende kristna?) Otroligt.

Nu måste jag bara organisera något att dricka, eftersom Pyttesta inte har förmånen av ett eget systembolag och jag inte hinner in till Staden innan 18....

Jag gråter idag, det känns nästan befriande. Men bara nästan. Kanske vore det bättre om tårarna inte berodde på en hejdundrande förkylning som får mina ögon att svida och skava och rinna. Hur jag än försöker låtsas att det är the real deal så fungerar det inte, trycket i bröstet lättar inte.

Insikten börjar landa på riktigt nu - han vill inte ha mig trots allt, han vill inte ens veta av mig. Jag som var så säker den här gången. Han sa ju saker. Hur kunde jag tillåta mig att bli lurad igen!!!?? Jag som var så försiktig! Jag som inte vågat känna efter ens. Men känslorna fanns tydligen där ändå. Han finns kvar där inne, i mitt hjärta. Och han skaver.
Det gör ont.

Lyssnar på The killers, read my mind. Som han lyssnade mycket på i början när vi träffades. Insåg precis att den handlar om en man vars flickvän lämnar honom för att gå vidare i livet. Och precis i den sekunden insåg jag att jag trots alla mina säkerhetsåtgärder...

Har egentligen inte orkat skriva alls de sista dagarna.
Är så otroligt trött.
Det är inte likt mig, att vara trött, om kvällarna. Och det är konstigt också eftersom jag kämpat så för att få sömn på sista tiden. Det är som om ju mer jag sover desto tröttare blir jag. What's the deal?

Oroar mig fortfarande sjukt mycket över barnomsorgen. Det visar sig att förutom att de stänger så tidigt att jag inte rimligtvis kan stanna på examinationer till 17.00 så stänger fritids klockan 16.30 en dag i månaden och dagis 16.00 en till två dagar i månaden. Och dessa dagar sammanfaller inte ens.
I'm speechless.
Hur kan en enda människa i den här kommunen jobba heltid? Jag menar, jag visste ju innan att det var ett paradis för välbärgade kärnfamiljer, men ändå..? Jag vill vara självständig, förtjänar att få vara det, och inte behöva hjälp hela jävla tiden.
Give me a fucking break!!

Jag ämnar slåss mot kommunen, anser att de bryter mot...

Pratade med en vän i nöd nyss (jag blir glad över att de känner att de kan ringa mig i dessa lägen). Hon har gått och råkat bli gravid av misstag, med ett ex hon inte har några känslor för. Jag lyssnade och försökte stödja, men det är så svårt att återuppleva den där ångesten igen. Det var ju dessutom inte heller länge sen C gick genom detta, och S före henne. Samtidigt så är jag på något konstigt och inte alls logiskt sätt avundsjuk! Det finns ändå en del av mig som verkligen verkligen VILL bli gravid och bära ett barn under hjärtat, känna de där små fjärilsvingarna och se magen växa. Det är trots allt det mest fantastiska en kvinna kan uppleva. Men jag lyssnade inte på den delen, och det ångrar jag inte. Hur skulle jag kunna ångra det? Det liv jag bygger nu är inte det liv jag och barnen hade fått om jag valt att gå en annan väg då. Jag vet nu att jag inte klarat att vara ensam med ett barn till, inte om jag vill göra någonting av mitt liv,...

Nyligen funderade jag på om det inte snart var dags för ett uppsving i känslorna för mig, och jag tror det är på väg nu. Jag har tex börjat kämpa med min sömn, något jag aldrig orkar med när jag mår dåligt. I natt sov jag ÅTTA timmar! Wow. Dessutom så tar jag tag i saker, jag är effektiv och ingenting faller samman runt mig. Jag organiserar, planerar och synkroniserar. Jag har stenhård kontroll. Vilket för mig är det enda sättet att överhuvudtaget fungera i en värld som inte är anpassad efter hur jag egentligen behöver leva.

(Egentligen vill jag kasta alla scheman, alla klockor och alla vardagsbestyr långt åt helsike. Jag vill driva vind för våg runt i världen utan stress och måsten och spendera mitt liv på att lära känna mig själv och människorna runt mig snarare än slösa det på att diska, planera tågresor, handla kattsand, betala räkningar, sitta i telefonkö till skolverket/kommunen/försäkringskassan/skatteverket.. ja ni fattar)

Hur som helst...

Insåg precis nyss att det bara är sju dygn sedan Jay skickade mig ett mess om att vi skulle tillverka bebisar när han kom och hälsa på mig. Strax efter att jag spenderat kvällen på hans soffa. Det har bara gått en vecka. Ändå känns det som en livstid. Sån här är jag. Kommunicerar du inte med mig på några dagar så tar jag för givet att du är ute ur mitt liv.

Kanske finns det någon vettig förklaring till tysta veckan? Vi har ju alltid haft sporadisk kontakt. Och vi har ju aldrig lovat varandra någonting, vi har aldrig nämnt att vi har något slags förhållande eller några skyldigheter. Kanske har ingenting förändrats?

Ah, who am I kidding? Not ME.
Torra fakta är oväsentliga. Jag känner det i mitt hjärta - Jay-Jay är förlorad.

Nu - natten.
I morgon - nya äventyr.

Funderar på att hitta på någon ursäkt att cirkulera kring ica på jakt efter mystiska och snygga rufshårspappan. Han ser inte heller ut att höra hemma här. När han ser mig...

Eller hur. Dövstumma kinesiska bondmoror pratar säkert bättre franska än jag.

Ville bara helt utan anledning uppmärksamma det faktum att jag utan återvändo utvecklats till en fullfjädrad snusare. Detta sen jag tog min första snus i mars 2006. Jag är dessutom skamlöst stolt över detta faktum. För det är inte många som bara kan bokstavligt talat kasta ciggen efter femton år som rökare, men det gjorde jag. Och det var tack vare min gode vän - fröken PortionsSnus. Den 28 Oktober förra året var det. Och det var inte ens planerat i förväg ska ni veta. Jag stod och rökte på en tågperrong i Skövde, skulle åka till Stockholm med barnen, min lillebror och min systerson. Hade även bunkrat upp med snus för att inte få abstinens under resan. "Du borde sluta röka" sa brodern. "Ja" sa jag och kastade cigaretterna på spåret. Och sen den dagen är jag inte längre multinikotinist utan endast hängiven snusare. En riktig snusmumrik, if you will.

Diskret, alltid tillåtet,...