My So Called Life

Jag är inne på mitt tredje år av överaktivt bloggande nu och undrar var det hela kommer sluta. Eftersom jag packar ihop och flyttar mitt skrivande ungefär en gång om året kommer jag till slut ha lämnat ett spår av neurotiska tankemönster över hela webben. (Bl.a. här.) Jag vet inte ens varför jag bloggar. Kanske fyller det samma förlösande och minnesbevarande funktion som dagböckerna gjorde förr, för gud vet att jag har många såna liggande i hyllorna. Men dagböckerna känns osäkra. De är så smärtsamt personliga och så uppenbart mina. Jag kan inte låtsas som att de tillhör någon annan, de känns som odetonerade små minor där de ligger gömda i sin låda. För jag har en hel flyttlåda med böcker, rosa, gröna, lurviga, leopardmönstrade, linjerade och olinjerade. Böcker med guldpläterade sidkanter, vanliga små limmade glosböcker från 80-talets mitt, filofaxer fulltecknade med små anteckningar, diktböcker, lösa...

Sex and the Tiger in Småköping?
Det var någon som skrev att jag påminde en liten liten aning om Carrie från Sex and the City när jag skrev. Jag vet inte om jag riktigt skulle kunna gå i hennes skor, även om jag är rätt grym på skyhöga klackar, men det fick mig att återkomma till en annan fundering som jag ofta har. Minns ni den där gamla filmen "The Truman Show"? Jim Carrey som bor i en liten idealisk småstad men så visar det sig efter ca 30 år att alla han känner är skådespelare och att allt han känner till är kulisser och fejk i en enorm tv-studio? Jag funderar ofta på om mitt liv på samma sätt är en slags moraliskt misslyckad och barnförbjuden såpopera. Om det sitter folk bänkade med popcorn och läsk och skrattar sig fördärvade över mina många gånger dråpliga små äventyr. "Sex and The Tiger" Om någon trendig och uppstressad regissör sitter och ropar till någon side-kick att "Nu droppar tittarsiffrorna, ingen vill se henne sitta och stirra ensam i butiken, släng...

09.30

Jag är stressad.
Extremt stressad.
Jag är så stressad att det faktiskt gör fysiskt ONT.

Hela kroppen, varenda muskel, hårt spänd som en fjäder som vid minsta beröröring kan utlösas. Två otroligt uppmärksamhetskrävande sjuka dagisbarn här hemma, så abnormt mycket som jag måste lära mig, svindlar bara jag tänker på det. Så mycket saker som måste ordnas och organiseras och göras och tänkas på. Så mycket saker, så lite tid, så lite sömn. De sjuka barnen - inte speciellt sjuka, slåss med varandra och gnäller på det där outhärdligt genomträngande sättet som griniga barn gör, skriker på mig; MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAAAAAMMAAAAAAAA!!!... åååååhhhh........"#!NDK"!@

Tilltala. Mig. Inte. Rör. Mig. Inte. HÅLL ER BORTA!!! Jag gnisslar tänder nu och har ont i magen. Om någon skriker En. Gång. Till. kan jag inte lova att jag inte kastar saker i väggen, river ner gardinerna och faller...

Det snurrar, snurrar.. jag vet inte hur man stannar, snart krashar jag. Jag står vanmäktig vid sidan om mitt eget liv och ser på när allt bara far förbi i en vansinnig fart och snart klarar jag inte av att hålla fast längre!

Efter en vintern klädd i en grå tristess jag aldrig förut upplevt, utan minsta lilla sorg, glädje, dramatik, passion eller romans. Efter sju månader i känslomässig koma orsakad av smällen jag tog förra sommaren. Efter detta inte-existerande halvår tog jag saken i egna händer och konstruerade en avancerad plan för att rivstarta livet igen, genom att göra något så fel och omoraliskt att jag skulle tvingas känna. Man kan säga att jag tog den hårda förtorkade sten mitt hjärta förvandlats till och kramade en snöboll av känslor runt den, det fungerade överraskande väl måste jag säga och för varje vecka som gått har jag byggt på denna kognitiva snöboll med nya känslor, intryck, upplevelser och åtaganden. Jag tror jag blev övermodig för nu inser jag...

Ännu en morgon, ännu en trötthet.

Måndag morgon, en ny vecka begynner. Regnet piskar marken utanför, svalkar luften och förvandlar vårt uppgrävda kvarter till en enorm lerbassäng. Men det känns bra på något sätt. Regn kan vara så opretentiöst och avkopplande ibland. Man måste inte vara glad och lättklädd när det regnar, det är ok att krypa ner i sängen och dricka te iklädd stora myströjan och raggsockar.

Inte för att jag får göra så idag. Idag är det arbete som gäller. Hoppas att Mr. B tittar in en sväng, men han kommer nog vänta ett tag med det.

Igår kväll kom J in på msn och pratade med mig. Vi skojade lite besvärat, orden kommer inte så lätt när jag pratar med den mannen. Till slut frågade jag hur det gick med tjejen, den han gick iväg med i Lördags. Han sa att de hade gått och ätit hamburgare hos en kompis, sen hade han gått hem. Observera att han använde orden "sen gick Jag hem." Varför kändes det varmt och luddigt inom mig när han sa...

Jag har levt ett väldigt omtumlande liv. Jag har gjort väldigt mycket dumma saker, levt på gränsen, bränt mitt ljus i bägge ändar. Jag har kastat mig i famnen på främlingar, flytt från ångest och människor, drivit runt hemlös och utblottad, testat alla droger jag kommit i kontakt med och låtit mig bli förnedrad och trampad på om och om och om igen. Jag har också trampat på och utnyttjat, levt i en lögn och låtit min kamp mot demonerna gå ut över oskyldiga människor i min närhet. Jag har levt ett dubbelliv som heter duga. Alla mina erfarenheter har gjort mig till den jag är idag, men till vilket pris?

Jag är bara så rädd. Rädd för så mycket. Rädd för att såra och bli sårad. Rädd för att bli slagen, rädd för att krossas och inte orka ge barnen den trygghet de förtjänar. Rädd för ensamheten och för närheten. Rädd för människorna och rädd för mig själv. Rädslan har fått mig att utveckla en mängd försvar, murar jag mödosamt byggt upp runt mig för...

Jag har ett problem. Jag dissar män jag tycker om, av rädsla för att släppa dem för nära. Vi skulle träffa J ute igår, jag blev mer och mer nervös ju längre kvällen led. Jag kände att jag måste gardera mig så jag slängde iväg mess till förra helgens svanskille - V, ett till min gamla sovpolare X och ett till mitt nyfunna projekt - Mr. B. V svarade inte, X var ute på annan ort men Mr. B svarade, jag skrev vart vi skulle gå och sen glömde jag bort det.

Sen ute. Ingen jag kände nästan. Till slut dök kusinen och Å upp, glada i hågen och med en färsk dos av kräkschlager i sinnet. Ändå hade jag så himla tråkigt, jag fick inte upp humöret. Mr. B dök upp och jag spelade cool. Sen sprang jag på J och sprang nästan genast från honom. Han kom efter, och jag smet igen. Sen ringde han mig och letade rätt på mig, då stannade jag me dhonom en stund, sen smet jag igen. Och den gången kom han inte efter, han gav upp och gick hem med någon annan. Jag är en JÄVLA IDIOT!! Mr. B...

Idag har varit en tuff dag på så många olika plan.
Jag har genomlidit nio timmar i en bil med en värkande axel som aldrig tycks vilja bli hel igen.
Jag har genomlidit en gammaldags svart begravning (min farmors) med tillhörande hycklande "X var en sann människovän och ett helgon på alla sätt och vis"-tal ackoompanjerat av olidliga gamla 1800-tals-psalmer.
Jag har genomlidit fyra timmar av glättigt och ansträngt umgänge med min släkt. Den släkten som aldrig minns mitt namn, trots mina 21 år av idoga försök att vänja dem vid min närvaro. Att se den förvirrade blicken de får då de ser mig, dessa människor som alltid funnits i mitt liv, att riktigt se hur de försöker komma ihåg vem jag är, vad jag gör på deras släktsammankomst, vem jag egentligen tillhör. De kan inte ha glömt mig i vanlig mening, jag menar hur glömmer man ett barn som vuxit upp i ens familj?? De måste bara inte vilja veta av mig. Så de förtränger. Undrar om de någonsin förstått hur...