My So Called Life

Syrran har fått fast jobb, så glad för hennes skull. Och idag fick C också fast jobb, det som både hon och J sökte. Eller egentligen fick HAN det och hon fick en tjänst under honom. Så C och J kommer jobba ihop. Jag blev alldeles konstig i magen när hon sa det. Tänk om hon tar honom!? Fan. FAN! Så jävla orättvist att hon ska stanna här och jobba med honom medan jag ska flytta långt bort så att han kommer glömma bort mig helt. Jag tror jag fick en liten aning svartsjuka i mig när jag hörde detta. Men jag svalde och svalde och svalde och klumpen sjönk ner i halsen igen där den hör hemma.

Han har pratat på msn med mig en del, men jag missar honom alltid. Jag vet inte vad jag känner inför honom och det är väl ingen ide att ens kontemplera att känna efter? Så jag håller mig kall, försöker. Men det finns stunder då jag tappar kylan i någon millisekund, som idag på bussen då jag såg ut genom fönstret i förbifarten och fann mig själv blickandes rätt in genom hans port....

Idag dundrar maskinerna förbi utanför vårt köksfönster. Vi åt frukost till synen av två grävskopor precis utanför som grävde upp alla de kvarvarande plattorna utanför vår dörr. Jag och sonen öppnade dörren och kunde röra vid den ena grävskopan utan att ens lämna lägenheten.

Barnens lekplatser är helt bortgrävda sen flera veckor, det finns ingenstans för dem att vara nu. Istället för sandlåda och gungor finns nu detta, komplett med otaliga långa rostiga spikar:

Nåväl. Angående det förra inlägget: jag har tagit mig upp ur den där självföraktsgropen för nu. Mår ganska bra, förutom en envis förkylning. Idag ska här pluggas hårt som fan. Och kanske ringer jag Mr.B om hans inbjudan. Eller så struntar jag i det. Som han gjorde med min. Haha.

Nej, inga spel. Trött på att spela spel, jag kan inte ens reglerna, vet inte hur man vinner. Om någon kan vinna.

Har ni tänkt på att ju...

Låååång dag på jobbet, packa upp varor i sex timmar, regn, axelvärk. Träningsvärk i magen. Suddiga ögon. Trist trist trist. Har ingen vuxenhelg denna vecka heller. På lördag kommer förlupna pappan hit med sin nyaste flickvän för att hämta allt han gav mig då han flyttade utomlands i vintras. Jag vill slå honom i huvudet med skiftnycklarna jag fick (som JAG för övrigt köpte åt honom en jul för länge sen) och skrika gett är gett - går ALDRIG att ta tillbaka, men jag sväljer orden och ler och åstakommer pedagogiska och överslätande ord. Jag kommer valsa runt staden med dem och barnen och le tills kinderna värker, göra small talk med nya flickvännen och se till att ingen ingen ingen (speciellt inte barnen) märker att jag antagligen aldrig kommer förlåta den mannen för hur han behandlat oss de sista åren. Det händer oerhört sällan men när jag väl håller inne med något så håller jag det djupt inne. Det var på det sättet jag kunde klara sex års...

Hämtade de saknade barnen på stationen vid femtiden. Handikappad av axelvärk, generande skavsår, huvudvärk och sömnbrist stod jag där i regnet och såg dem hoppa av tåget. Dottern springer rakt fram till mig, flyger i mina armar och ropar "GRATTIS PÅ MORS DAG!!" Sen gräver hon fram mitt livs första mors dag-present ur jackfickan - en egenhändigt ihopknåpad bok gjord av urklippta och färglagda bilder av disneyprinsessor och ungefär 46meter tejp. Ett mästerverk! Nu kanske ni tror att förlupna pappan påminnt henne om den här dagen, men så är det inte. Faktum är han aldrig kommit ihåg mors dag ens då vi var gifta. Hon mindes alldeles på egen hand, hon såg dessutom till att lillebror ritade den teckning som han nu viftade med när han hack i häl på henne for upp i mina värkande armar. De gröna spiralerna på hans teckning är också ett mästerverk med sin ojämförliga potential att föreställa precis vad som helst.

Efter nästan sex år som mamma får jag äntligen bli firad...

Ok.. har ju precis skrivit av Mr. B efter att han inte hörde av sig under veckan. Men så ringde han precis och bjöd mig på fika hemma hos honom. Ur det blå bara. Är det vanligt att man blir bjuden hem till folk på fika? Känns lite pensionärsaktigt men sött och lite exotiskt. Ska bli jättekul att få se hans lägenhet och ta reda på mer om hur denna man är som människa.

Har förresten ont i hela kroppen idag, träningsvärk delux. Dels från brännbollen där jag verkligen gav allt och sprang för kung och fosterland, och dels från 90 sexiga minuter hårdträning med J. Men speciellt ont gör axeln, kan inte ens ha bh-bandet på den för den värker som om den gått tre ronder mot tyson. Tror det är för att jag sov på den i J's hårda säng. Dumma axel.

Nu måste barn hämtas, på min nya röda herrcykel som jag köpte idag. 240 spänn inklusive lås. Som hittat!

Ses!

May you live as long as you want, and never want as long as you live

Ut i Småköpings svettiga nattliv en ljummen Lördagkväll i Maj. Iförd min nya svarta korsett och den tillhörande tyllkjolen med rosa rosetter anlände jag sent till klubben. Tyllkjolen så kort att kanten på mina boyshorts syntes i bak. Hade exprimenterat med min våffeltång (anno 1986) och lyckats få till en grym frisyr värdig självaste Kitty Jutbrink. En självsäkerhet huggen i sten. J var ute, han stod på dansgolvet inbegripen i en hetsig diskussion med en liten smal blond sak. Hans ex sa någon. Hursomhelst, detta berörde mig överhuvudtaget inte, för jag är ju kall, remember? Istället dansade jag på scenen med ögonen stängda och föreställde mig att världen var min. Det är underbart att bara släppa verkligheten ibland. Hundvalparna studsade omkring med sina flämtande små valptungor hängandes ur käftarna och blicken ivirigt fäst vid mig.

Jag flög omkring och pratade med människorna och tiden gick vansinnigt fort, plötsligt var det stängningsdags. J dansade med...

Idag är jag on fire. Seriöst, inget kan stoppa mig idag, ingenting känns för svårt! Så här bra vill jag må alltid alltid alltid!! Konstigt, med tanke på att ingenting varit bra med den här dagen, ingenting som jag egentligen kan le åt. Ändå är jag sprallig och uppe i varv. Nej, i dag har livet kastat sura små citroner i ansiktet på mig hela dagen. Som ett litet smakprov så blev min cykel, som jag är 100 % beroende av för att fixa vardagen, stulen. Ja hejsan.
Stjäl från de fattiga och ge till dig själv?
Jovisst, tack.

Sen har Mr. B gjort mig så otroligt besviken. Han har inte ens hört av sig. Det gör mig inte så värst mycket att han inte kommer med på bion, men jag blir ledsen när han visade sig vara en så oartig skitstövel att han inte ens har den goda smaken att säga nej tack. Han som verkade så Fin. Jaja.. mister man en står tusen där och gråter, eller hur är det man säger?
Oj, klockan!
Måste hoppa upp på den lånade cykeln och dra...

Torsdag, veckan är nästan slut. Har lyckats läsa allt som läsas skulle och diskuterat mig genom ännu ett seminarium. Barnvakt åter igen med ett hus fullt av sovande små kroppar. Har vikt mig genom en till synes ändlös hög med tvätt som nu faktiskt tycks kunna försvinna om jag bara stannar uppe någon timme till.

I morgon är det Fredag, min absoluta favoritdag. Men ändå har jag liksom slut på bra ord. Jag känner mig uttorkad och tyst nu de sista dagarna. Jag måste pressa fram orden men det blir inte riktigt rätt, de rinner inte så där smidigt ut genom fingrarna som de brukar. Jag är inte ledsen, inte ens utmattad längre. Jag har funnit någon slags energi i slutet av den här spiralen av sömnlöshet och slit, som en skatt under en gråblaskig regnbåge.

Barnen är fantastiska, det är nog det som är hemligheten. De är helt otroliga!! En ständig källa till leenden och hjärtsnörp på det där lyckliga sättet.

Dottern såg på bolibompa häromdagen, Zoe Kezako, Zoe har...