My So Called Life

Det fanns en sång som jag och mina två siamesiska trillingar-bästisar på högstadiet komponerat, en liten trudelutt. Jag har glömt orden men inte titeln.
Den hette Snoppar som Hoppar.
Vi brukade sjunga den ofta.
Högt. Överallt.

Jag saknar dem ibland, fast vi inte setts på tio år. Vi hade ingen skam i kroppen där vi gled runt sergels torg under mitten av nittiotalet, utstyrda som ett slags postmodernistiska fågelskrämmor. På skoltid förstås. Vi var hippies, mods, bohemer, intellektuella, grungare och punkare inbakat i ett. Vi var renegades, rebeller, revolutionärer. Det var kajalmissbruk, nitar, peacemärken, shopping på UFF och myrorna, fräcka knappar med texter som "Make Tea Not Love" eller "piss off", det var våffeltänger, Monty Python, uppstyltad djupsinnig poesi och begagnade stickade skidmössor med namn på. På min stod det Bertil. Under en stor orange garnboll. De andra var Augustus och Gösta. Det var helly hansen-tröjor, utsvängda jeans och blommor på kinderna. Vi...

Har precis avslutat ett nästan två timmar långt online-seminarium med Generalen och min studiegrupp. Globaliseringens etik, oerhört intressant, om än svårt att fokusera på med två uppmärksamhetssökande barn i famnen. Och efteråt hade vi ett snack om tentan. Jag har nu valt ämne (oh joy!!) och Generalen har lugnat mig avsevärt vad det gäller min förmåga att fixa detta. Hon är riktigt go faktiskt, man kan knappt tro att hon är huggen i sten när det gäller. Ämnet blir helt enkelt (hihi, internt skämt)
VAD ÄR GLOBALISERING?
Det här blir kanon. Jag känner på mig detta. Jag ska klämma ur mig all min kreativitet och skärpa nu i dagarna och leverera på min högsta nivå. Det ordnar sig.

Sun is shining, weather is sweet
makes you wanna move
your dancing feet

Ibland blir jag helt paff över mina egna humörsvängningar.
Det är ett mirakel att människor orkar med mig.

Men nu måste jag bort från datorn en stund. Axelvärk delux.
Jag säger...

FAN FAN FAN FAN FAN!!

Läste nyligen i en blogg att "det enda man vet säkert när man har barn är att ingenting är säkert"
Fucking tell me about it!! Hur mycket jag än försöker få kontroll över mitt liv, hur mycket jag än planerar så SKITER DET SIG LIK FÖRBANNAT!!

Jag ska skriva en essä på högst tio sidor i radavstånd 1,5, den ska behandla globaliseringen på något sätt och mina idéer ska baseras på de över 1000 sidor litteratur som jag läst de sista veckorna. Det är jävligt svårt att skriva så kort utan att förlora i substans. Jag måste dessutom skriva ett pm om hur de globala ekonomiska institutionerna (IMF, WTO och världsbanken) kommit till, vilka problem de innebär och hur de ska lösas. Detta ska jag göra innan lördag för att det ska hinna skickas och ligga i Generalens (min ekonomilektor) postfack på Måndag morgon.

Jag har inte skrivit en enda rad. Är det inte skrikiga barn till the wee hours of the morning, överraskande varuleveranser på jobbet...

Jag har precis nyligen börjat läsa andras bloggar. Efter tre år av nästan dagligt skrivande har jag plötsligt vågat börja nosa runt i bloggvärlden. Det ger mig mindrevärdeskomplex. Dels för att så många skriver så BRA men speciellt när jag läser om soliga sommarupplevelser, evighetslånga ögonblick med pojk/flickvänner, stimulerande arbetsdagar och andra allmänt livsbejakande händelser. Jag önskar önskar önskar att jag hade mer sånt att skriva om. Men mitt liv är inte särskilt välsignat med lyckliga ögonblick. Jag vill inte klaga för jag är inte särskilt missnöjd eller så men mitt liv är faktiskt mestandels ganska tungt. Eller kanske är jag bara gnällig trots allt.

Men barnen är i alla fall en (närapå) konstant glädjekälla!!
Hört från badrummet häromkvällen:
dottern 5+: (sjungande) Jag tvättar bävern, tvääääättar bävern, skrubbar min bäver, den blir så reeeen.
Jag trillade nästan av stolen, har barnen blivit miljöskadade av att...

Så djävulens trött på dessa irriterande grävskopor, gruspressar, lastbilar och gaffeltruckar som vrålar omkring utanför mitt sovrumsfönster varenda morgon. Sand och vassa pinnar och djupa hål och.. ja ni har ju hört min klagovisa förut.
Men! (Och detta är ett stort Men)
Allt är inte jämmer och elände i vårt uppgrävda kvarter.. för vem kan klaga på att stället myllrar med...mmmm... jobbarkillar! Jag vet inte vad det är med män i jobbarkläder, stålhättor och blåställ med verktygsbälten, enkla t-shirts där musklerna spelar under det tunna tyget. Mums! Nu i veckan hoppas jag på tryckande värme så att de yngre männen sliter av sig sina t-shirts och jobbar med bringorna bara. Då ska jag ta mina skolböcker och parkera mig på den lilla gräsplätten som sitter där som en ö mitt i det uppgrävda och njuta av ögongodiset!

Sen måste jag skicka ut en liten hyllning till en annan ung man som bara är så bubblande GLAD och söt (sorry babe, men du ÄR söt) att det...

Märks det vem som haft en otroligt trist vecka/helg? Jag har skrivit kopiöst mycket, har nog kompenserat för brister i mitt sociala liv tror jag.

Hur som helst, ville bara kasta ner några rader om det här med materiella ägodelar.
Jag är nämligen så otroligt GLAD över hur mitt liv artat sig på den fronten. Jag var rädd när jag kom hem till Sverige och blev bofast att jag skulle börja köpa saker. Börja binda mig vid meingslösa ägodelar tills de totalt regerade mitt liv, så som jag ser människor göra hela tiden.

Men nu när vi byter stad igen och jag verkligen gör inventering av allt jag äger på denna jord så ser jag att det inte har hänt! Än så länge äger jag bara ett fåtal små saker med affektionsvärde samt en mängd nyttoföremål som inte är värda någonting och som lätt kan ersättas. Jag har inte bundit mig än. Och jag känner mig så tacksam att jag inte har hus och bil och dyra möbler att släpa runt på. Min ryggsäck är tung nog som den är utan att...

Hemkommen från en dag i parken. Jag skäms för att säga att det var urtrist, och dötråkigt och alldeles... alldeles.. TRÅKIGT! Sorry. Missförstå mig inte, jag tycker visst om att umgås med mina barn, det gör jag verkligen! Men just nu känns det som om jag inte pratat med en annan vuxen på en månad. Jag avskyr den där känslan jag får ibland, av att jag är helt ensam i världen, bara jag och barnen och ingen annan existerar. Det är hemskt! Jag är SOCIAL, jag behöver socialisera mig. Jag ringde ungefär alla jag känner som kan tänkas stå ut med tre ungar i parken. Jag ville spela kubb och brännboll och vara allmänt somrig. Men alla var så jädrans upptagna. Det var jobb som skulle skötas, bilar som skulle mekas, bakfyllor som skulle vårdas.. någon var utomlands, en annan var i Bollnäs (??), någon visste inte ens var de var men skulle fråga främlingen som låg bredvid i sängen.. ;)

Slutade hur som helst med att jag försökte spela brännboll med en tvååring och en...

Är på extremt dåligt humör. Orkar inte BRY MIG.
För det första. Vi bor mitt i en jävla sandlåda! De har grävt upp precis all asfalt, alla buskar, allt gräs. Det är sand hela vägen upp till min ytterdörr, stora hål i marken överallt där barnen hoppar omkring och blir ofattbart leriga och smutsiga. Detta är ok. Om det inte var för det faktum att sand är något av det mest sällskapliga material som existerar i den här världen. Det följer med barnen överallt! Detta innebär att vi har en regelrätt sandstrand i sängen, en sandlåda i soffan, i badkaret, under köksbordet.. ÖVERALLT!

Jag har hanterat detta relativt bra faktiskt. Kanske för att jag lyckats få två hela nätter med sju timmars sömn istället för mina vanliga 3-4timmar. Men så kom gårdagen och gjorde mitt hårda arbete ogjort.
Först skrikungar hela jävla kvällen, tvååringen somnade först vid halv ett på natten.
Sen festande grannar.
Jag låg och kokade av irritation och avundsjuka.
Det borde...