My So Called Life

Blev glad när jag nyss läste på text-tv att paris hilton trots allt INTE slipper sitt fängelsestraff. Hon blev ju utsläppt efter bara tre dagar men nu är hon tillbakaskickad. Ingen pardon bara för att man har dollar. Någon gång måste hon ju lära sig om livet tycker man. Och 45 dagar är inte en livstid.

Hoppas hon får ut något av den här erfarenheten nu bara.

Eller nästa i allafall.. Jag insåg precis i detta ögonblick att det är FREDAG idag! Min älsklingsdag bland dagar. Småköpings skyar har tagit färgen himmelsblå till nya nivåer idag och den stora gasbollen där uppe har strålat ner med 30° ren värme på alla soldyrkare här nere.
Har jag hört.
Själv satt jag fastkedjad ensam i ett fönsterlöst, syrefritt studierum mellan 08.00 och 17.00 flitigt slavande med min tenta. Det gick mycket bra. Sen skickade jag mitt work in progress till mitt online-arkiv och gav mig ut i en stekugn till förkväll. Cyklade mig svettig och hämtade fyra barn på dagis, var hemma lagom till bolibompa. Med barnen och de två kusinerna installerade på soffan skuttade jag glatt (typ) till datorn för att hämta mitt arbete och fortsätta slaveriet. Planen: studa till jag stupar.
Döm min aggression
när jag upptäcker
att jag laddat upp FEL FIL!!

MIN TENTA LIGGER KVAR PÅ SKOLANS SERVER OCH KAN INTE HÄMTAS FÖRRÄN DE ÖPPNAR PÅ MÅNDAG...

oroa er inte, snart kommer jag vara så upptagen med utanför-datorn-upplevelser att ni slipper mig större delen av tiden, men nu när jag sitter fastlåst vid den här burken och pluggar så kan jag inte låta bli att komma in och pysa av mig lite ord ibland. Ord som jag inte kan använda i tentan. Jag ska precis sätta igång och författa nu. Jag tog mig genom - hör och häpna - drygt TUSEN sidor litteratur igår och skrev anteckningar på det, med sidangivelser och små idéer i marginalen. Nu ska jag alltså börja.

Är det fler än jag som känner att det allra svåraste med ett sånt här stort projekt är att börja. De där första orden ligger i fingerspetsarna och vägrar att komma fram. Det är så jäkla drygt. Jag vill kasta ur mig allt jag lärt mig på en gång, i en enda stor hög av ord om traditionernas sönderfall, om kvinnans frigörelse, om den ekonomiska integrationen, om nationalstatens uppluckring, om vårt nya samhälle som är i sin linda just nu. Bara allt på en gång, vill...

Herregud, jag skriver alldeles för många inlägg. Det är en sån sak som jag aldrig tänkte på innan. Innan jag fick upp ögonen för "läsarna" dvs. Nu tänker jag att "oj, nu blir de irriterade på att jag skriver för mycket". Usch, måste släppa det där. Ibland måste jag bara skriva hundra inlägg om dagen, det bara är så.
Take it or leave it.

Allt jag ville säga var egentligen att nyss konstaterades det på tv att folk mår väldigt dåligt nuförtiden och absolut sämst psykisk hälsa har tydligen unga ensamstående förvärvsarbetande mammor.
Tack för den televerket.

Åh andra sidan sa de mycket bra saker som jag helt håller med om, vissa saker som jag ordagrannt har sagt själv. (vilket automatiskt gör dem bra såklart) Tex det här med att vi tror att vi måste vara så lyckliga jämt, vem har inbillat oss det? Det är inte normalt att vara lycklig jämt! Det är normalt att vara lycklig då och då men det är precis lika normalt att ha ångest....

Jag har vissa saker jag verkligen hatar
som får det att krypa i kroppen och gör så att jag spänner käkarna sådär tokhårt
och gnisslar tänder och inte kan sitta stilla.
Som gör mig sarkastisk och otrevlig
fast jag är snäll som ett lamm
egentligen.

Här följer en neggig liten lista på några av mina favorithatobjekt i ingen speciell ordningsföljd:
* mode-människor - med hon den där avskyvärda Sofie-whats-her-name i täten
* Jamba-ringsignaler - jag säger bara Crazy Frog... *rysa*
* Ointelligenta människor - jag vet att det är fel, men jag klarar inte av dem!
* Obildade människor - ännu värre, är man osmart kanske man inte rår för det men det finns ingen ursäkt för att simpel okunnighet! Läs, iakta, lyssna, LÄR DIG.
* Förlupna föräldrar - tar du inte hand om ditt barn och älskar det är du en totalt värdelös människa som inte förtjänar någonting gott här i livet.
* Att prata i telefon - vet inte varför men jag avskyr det....

Sitter och läser Peter Singers bok "En värld - globaliseringens etik" (högst rekommenderad). Singer skriver i just detta kapitel om den moraliska skyldighet vi har att hjälpa varandra och hur det inte gör någon skillnad VEM vi hjälper. Att vi inte kan rättfärdiga att föredra att hjälpa den som är nära oss framför den som lider någonstans på en avlägsen plats. Han skriver att

"det gör ingen moralisk skillnad om en person som jag kan hjälpa är en grannes barn tio meter från mig eller en invånare i Östpakistan vars namn jag aldrig kommer att få veta, tusentals kilometer bort. " (Singer, 2003)

Jag läste detta och tänkte stilla att jag önskar att jag fick ligga i en säng i en ljum sommarnatt och diskutera med en man som han, en otroligt intelligent man som har en plan och en tanke och ett enormt hjärta. Bara ligga tätt tillsammans och prata om världen och livet och människorna.. Då slog det mig. Det finns ju...

och jag skojar inte.. det brinner inte bara i knutarna längre utan hela jävla kåken står i högan låga! Jag har ännu inte börjat författa. Jag har slitit hund med min research hela dagen och har nu bara två böcker kvar att beta av innan jag kan renskriva mina ateckningar och börja pränta. Men den officella deadlinen är i morgon, to-fucking-morrow! Adrenalinet rusar och jag känner mig uppspelt och grymt hypad. Jag ska fixa det här, mot alla odds. Som vanligt. Av någon anledning måste jag alltid pusha mig själv på det här sättet, jobba mot klockan och mot alla rimliga tvivel. Allt måste vara kaos och hysteri och totalt ofärdigt ända till the very last moment då *plötsligt* alla bitar faller på plats och jag till synes lekande lätt kammar hem höga poäng.

Sanningen är att jag visst inte skjuter upp arbetet tillsista minuten, hur det än ser ut. Den allra största delen av mitt arbete sker nämligen inne i mitt eget huvud, långt innan jag börjar skriva och skrika fula...

Det är min favoritstrof i nationalsången, den är så målande.. me like. Över huvudtaget tycker jag om hur nationalsåmngen är uppbyggd, ordmässigt, den är vacker.

Idag har varit en underbar dag. En himmel så blå som viol, som hajkgänget sjöng i min barndom. Jag saknar hajk, det var kvalitets-tv det. Men tro inte att jag är en av dem som tycker det var bättre förr, jag har aldrig varit lagd åt det romantiska hållet. Tv var ganska mycket skit på 80-talet och inte mycket bättre på 90-talet. Fast vem kan glömma kabeltv:n intåg med favoriter som tur i kärlek eller tutti-frutti (HAHA)?

Men nu tappade jag tråden! Var var jag? Jo, det har varit en underbar dag. Jag och C packade en picknickkorg med pasta, färskost, kräftstjärtar, soltorkade tomater, en stor burk med blandad sallad, jordgubbar, en flaska saft och en massa isklampar och drog iväg till parken. Sen satt vi och stekte i solen hela dagen medan barnen rasade runt tillsammans och blev smutsigare och...