My So Called Life

För exakt ett år sedan skrev jag följande text i min dåvarande blogg. Jag skriver under på varenda ord fortfarande, och min profetia har börjat besannats. Skulle det vara val idag skulle alliansen stå på näsan i gruset. Men samtidigt är kämparglöden aningen kväst efter ett år av borgelig utsugarpolitik, det år som gått har slagit hårt mot oss. Det är svårt att hålla modet uppe, klarar vi tre år till här i bottenslammet?? Kan vi återbygga det som raserats? Hur många familjer som min kommer gå under tills dess? om jag inte haft mina studier hade jag gått på socialbidrag nu. Liksom så otroligt många unga (och speciellt unga ensamma föräldrar) tvingats göra.
Ge mig hopp, någon.

Onsdag 20:e september 2006

Pengar..

vad jag önskar att de inte betydde någonting, men vad SKÖNT det är när man får dem! Hela samhället är ju uppbyggt runt pengar, det är så vi får det att fungera, det är bara att gilla läget liksom. Och idag fick jag och barnen lite...

Igår satt jag och studerade med tv:n på lågt i bakgrunden. En dokumentär om Edith Piaf. Plötsligt var det någonting som gjorde att jag såg upp och lyssnade. Ediths lilla skepnad i dramatiskt svart/vitt. Ett ansikte märkt av tusen sorger. Journalisten frågade henne om hon trodde att hennes plågade liv varit värt det hela och hon såg utforskande på honom, vände huvudet på sned och sade att ja, om hon fick chansen att göra om allt skulle hon inte ändra någonting, inte någonting. Men, frågade han, all denna hjärtesorg.. vad har du fått ut av kärleken? Hon såg på honom, log med ögonen och svarade: allt jag förväntat mig, skönhet, lycka, sorg, vemod och de ljuvaste minnen.

Där har vi en kvinna som förstår det vackra i det sorgsna. Som förstår att det är naturligt med alla käsnlor och att de går hand i hand. Vill du uppleva den ultimata lyckan - var beredd att kasta dig ned i djupaste ångest.

Jag är lycklig nu, lyckligare än jag någonsin varit förut tror...

Har spenderat sju timmar i föreläsningar om psykiska störningar idag. Oerhört intressant, och lite farligt. Man lyckas placera in sig själv i allt man läser och lär sig. Jag hade tre olika störningar innan frukost och klarade av fyra till efter lunch. Som tur var slapp jag råka ut för schizofreni och bipolaräritet, inte ens ett sådant kreativt sinne som jag kan inbilla sig vad som helst..

Efter föreläsningarna ställde kursansvarig A (leg. psykolog och psykoterapeut) och en kollega till henne helt frivilligt upp och beskrev varsitt fall ur perspektiv av sina respektive inriktningar samt hur de behandlat desamma. (Naturligtvis hade de fingrerat namnen och ändrat på diverse uppgifter, så ingen patient hängdes ut)

När PDT-terapeuten berättade om sitt fall blev jag otroligt rörd. Det handlade om Anna 25 år som studerade medicin och fick bästa betyg i allting. Anna hade tagit hand om sina småsyskon väldigt mycket som liten efter att pappan lämnat dem, hon var fortfarande mycket...

Idag har livet varit fint. Lagom. Jag och barnen spenderade en lång dag i ett stormigt Storsala tillsammans med först systern & familj och sen en av mina kursare. Vi vandrade i parken, fikade vid instutionen och shoppade höstjacka åt sonen innan vi kom hem och kurade på soffan tillsammans och åt upp resterna från "fredagsmyset" igår (ostbågar, mums) framför disneydags. Men först var vi på barnteater på förmiddagen, en mästerligt utförd dockteater som kombinerade fantastisk rekvisita och kuliss med både kompetenta skådespelare och helt otroliga dockor. Mycket bra. Över tjugo barn i åldrarna 3-6 år satt tysta och fullkomligt hänförda i 45 minuter. Ni som har barn inser vilken bedrift detta var för teatergruppen..! Så massor av cred till Tittut dockteater.

Jag satt under föreställningen längst bak och studerade gamla gubben Freud och hans infantila sexualfaser. Skummare snubbe får man leta efter. Men trots att (de flesta av) hans teorier inte längre tillämpas per say...

i all kvickhet.

Dugga på emotion, motivation, stress och smärta gick bra idag och det gjorde också påföljande seminarium. Gruppen består bl.a. av två av mina favoritkillar i klassen, de två farsorna. Det är vi tre som kom in på fem års jobberfarenhet så vi räknas väl till the golden oldies, ungefär. Efteråt drog jag och en annan kille ur gruppen iväg för att genomföra intervju med vår tilldelade psykolog och det var oerhört intressant! Hon jobbade med psykospatienter så vi pratade i gott och väl 90 minuter innan jag bestämde mig för att vi inte skulle ta upp mer av hennes tid. Kändes oerhört bra. Det kom också fram att klasskompisen hade en pojkvän, vad roligt att vi har (åtminstonde) en homosexuell i klassen! Det ska finnas alla sorter.

Efter det köpte jag blekmedel, dags att göra någonting med håret igen efter flera månader av kolsvart. Jag har rosa färg kvar så jag tänkte köra underhåret illrosa, eller topparna. Någon som har åsikt om vad som är snyggast?...

Fan vad man chockar sig själv ibland. Loggade in på facebook en snabbis på vägen i säng, för att acceptera en sk. friends-request från en tjej på skolan (man får e-mail om sånt) och.... aaaargghhh... döm min jävla CHOCK när jag upptäcker att JAY FINNS PÅ MIN VÄNNER-LISTA!! ArghgshGShG! Hanmåste ha fått något mail när jag skickade inbjudan till alla i min hotmaillista. Tänkte fan inte på det. Jag har inte skänt mannen en seriös tanke på flera veckor, inte mer än i förbigående och mest i termer av "konstigt hur man kan komma över någon så fort". TJI FICK JAG! Han hade lagt ut bilder från sin Bulgarienresa med killarna och jag blir darrhänt av att se honom igen. FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN FAN.

Detta är inte vad jag behöver dagen innan en dugga, ett seminarium och en mycket viktig intervju med en yrkesverksam psykolog. Jag behöver ta det lugnt, gå och lägga mig med mina böcker, sova fridfullt och avslappnat och vakna utvilad. Och nu är jag EN JÄVLA MESS....

Om att bära en yrkeskår
Vi har fått många snack om vårt ansvar som psykologstudenter. Om hur vi måste tänka på hur vi talar och uppför oss vid alla tillfällen eftersom vi redan i detta pre-professionella stadium "bär hela yrkeskårens rykte och anseende på våra axlar". Eftersom psykologin är en oerhört ung vetenskap och i vissa sammanhang fått ett oförtjänt oseriöst rykte jobbar man numera aktivt för att stärka psykologers status och anseende och därför menar man att detta gäller oss ännu mer än andra studerande. Detta känns en aning stressande för mig som alltid haft svårt att bete mig som folk. Kanske mitt mönster att supa ner mig, hångla upp totala främlingar, röka illegala droger och ha opersonliga engångsligg ses som opassande av vissa? Kanske kommer vissa anse att jag bör börja klä mig mer mainstream och sluta svära så förbannat mycket? Inte vet jag. Jag har bestämt mig för att ta det en dag i taget och se var resan för mig.

Parental investment...

Ju fler dagar som går desto mer har jag börjat undra om det överhuvudtaget finns några singlar på min institution! Precis alla som jag umgås med i klassen är del av seriösa förhållanden och precis varenda en i fadderklassen också - utan undantag! Det har börjat bli lite kusligt nästan. Har jag hamnat i en grupp människor i något slags förstadie till Pyttestas småborgeliga kärnfamiljsparadis? Vem ska jag gå ut och ragga med? Vem ska jag förbanna karlar tillsammans med?

Mitt nya fokus ligger på en liten grabb i klassen. Jag säger liten för att han helt enkelt inte är särskilt lång eller stor - inte för att han är speciellt liten. Han ger intryck av att vara liten bara. Men hur som helst, han är så himla söt och rolig och smart. Riktigt jävla smart. Fast han har flickvän, men ingenting varar för evigt - inte sant? ;)

Nej jag skojar. Är så himla (lik)nöjd med mitt singelskap. Men, who needs them?