My So Called Life

nej, inte så. Jag tycker om midsommar, tycker bara det är en aaaaaning överskattat..

Men people.. jag är officiellt återfallsförbrytare!! Jag hamnade hemma hos J igår på någon slags spontan fest. Det var P som drog dit mig och det var jag och en massa grabbar. Hur kul som helst. P drog in mig i ett tequila-race som slutade med att han fick skeppas hem. Jag vann och slapp häva i mig den 8:e shotten. Nice.

Sen sitter vi, jag och J, framför datorn och laddar hem världens bästa danslåt genom tiderna (Deliriums "silence" med Sarah McClaughlan - checka den) och kikar på årets line-up på arvika.. så plötsligt kysser han mig. Bara så där. Och sen var jag så klart fast. Sen satt vi tätt ihopsnörja i hans mjuka härliga fåtölj och spelade tv-spel. Eller han spelade mot grabbarna och jag pillade på hans mage. Den är fin. Sen drog alla utom en av folket hem och den siste somnade på soffan. Och det var liksom självklart att jag skulle stanna, jag börjar känna mig hemma där...

ja.. det är ett faktum. Jag AVSKYR att förvärvsarbeta. Antar att det gör mig till en sån där arbetskygg människa. Men jag jobbar ju i alla fall. Man har ju inte så mycket val. Och det är inte själva arbetandet i sig som jag motsätter mig, det är det faktum att det känns som om någon äger mig. Jag HATAR att någon har rätt att säga till mig hur jag ska klä mig, tala och bete mig. Jag avskyr att någon har rätt att kritisera mig och straffa mig. You're not the boss of me, typ. Jag vill bestämma över mig själv!! Och så avskyr jag pengar.

Jag hatar pengar. De är roten till allt ont. De föder fattigdom, girighet, själviskhet och ha-begär. Mycket vill ha mer och vissa blir utan. Jag vet ju att det i grunden handlar om människans natur och inte denna monetära uppfinning vi utvecklat, men ändå. Det känns lättare att skylla ondskan på pengarna.

Visst, även jag behöver pengar - för att ge barnen mat och husrum och för att kunna utveckla mina intressen (Dvs....

Här kan ni se min tatuering, den är ett work in progress som ni kan se. Inte särskilt komplicerad, men det betyder en hel del för mig. Det är min förhoppning att den ska se levande ut, som om den växer kring kroppen på mig och hotar att kväva mig. Det är min outtalade mening att den ska föreställa bandet av ångest som jag alltid kännt kryper kring mig på det sättet. Visst låter det fånigt, men men.. tatueringar ska vara högst personliga och jag försöker normalt sett inte förklara för folk vad just denna betyder. Tigern och draken är lättare då de har en sån uppenbar symbolik.. så jag brukar mest låta den här tala för sig själv, alla läser in olika saker i den. Vad ser ni?

Trött - tröttare - LeTigre.
Jag reserverar mig för att jag är själsligt, fysiskt och psykiskt utmattad
så mitt skrivande är torrt, livlöst och oinspirerat ikväll. Håll till godo.

Var (äntligen) och fyllde i min tatuering idag. Eller började i alla fall.
Jag var superduktig!!
Satt blickstilla och klagade inte alls, förde tom ett terapeutiskt samtal över telefon med en upprörd C samtidigt som en man karvade i min ryggrad med en vibrerande nål. Med reservation för att jag kanske inte var lika vis och/eller förstående som jag brukar vara tror jag ändå hon uppskattade ansträngningen. Stod ut i tre och en halv timme innan kroppen började protestera. Det började plötsligt göra ONT, och då menar jag verkligen så-jävla-förbannat-helvetes-ONT. Det är ingen picknick att tatuera sig i normala fall med plötsligt fick jag en regelrätt smärtchock. Han (mannen med nålen) sa att det är normalt att det gör ondare och ondare ju mer försvagad kroppen...

Jag har en mycket dålig vana. Jag skjuter upp allt jag tycker är tråkigt till absolut sista minuten, gärna längre än så. Sen liiiiiiiider jag mig genom det på plågsamt möjliga sätt.

Som den här uppgiften jag sitter med nu. Jag har de senaste tre veckorna ämnat skriva ett försenat pm om de globala ekonomiska institutionerna. Och ja, det är lika tråkigt som det låter. Om inte ÄNNU tråkigare. Jag har inte det minsta intresse i detta ämne. Inte ens ett mikrogram.
DET ÄR SÅ FÖRBANNAT URTRIST!!!

Min stora lycka ligger i att jag är intresserad av nästan allting. Jag kan uppmana intresse för de mest bisarra ämnen och därför glänsa mig genom tenta efter tenta. Men här tar min fascination slut. Global ekonomi är ack så relevant och viktig att lära sig om man, som jag, vill förstå allt och alla i den här världen vi lever i.. men fy fan hur jävla helvetes tråkigt kan en enda liten sketen uppgift vara???

Så jag har, som så ofta förut, kört min "urtrist och...

Think twice ;)

Någon frågade mig nyligen om det kändes som om cirkeln sluts nu när jag flyttar "hem". Jag skrattade då men i efterhand har det slagit mig att kanske kan man se det på det sättet? Jag återvänder ju faktiskt till ett slags ruta ett efter ett decennium på rymmen. Går på något omedvetet sätt tillbaka till att försöka skapa det liv jag inte var mogen att hantera då.

Men jag tror inte på slutna cirklar. Mitt liv har snarare gått i spiraler - ibland upp och ibland ner. Om mitt liv överhuvudtaget innehållit någon slags cirklar så är de snarare av den onda typen, de där rackarna vet jag allt om. Men nej, slutna cirklar existerar inte, ingenting är definitivt och ingenting varar för evigt. Och det är en bra sak, vem vill traska runt i en cirkel?

Däremot har det börjat gå upp för mig att kanske har de sista åren här i Småköping varit en slags mellanlandning, ett slags sluss som gjort mig redo för vad som oundvikligen skulle kommit förr eller senare. Jag var helt...

Pga människor i min omgivnings oväntat starka reaktioner på min nyligen annonserade "dreadifiering" så ska alla ni som kan tänkas ha åsikter om detta observera att: jag betackar mig för alla oombedda associationer till sk. currygoths, industrial goths, cybergoths eller några andra jädra typer av goths. Gör överhuvudtaget inte några associationer till några som helst typer av människor som målar sig likvita, rakar sina ögonbryn för att sedan måla på dem så de konstant ser förvånade/sarkastiska ut, har enorma dreadsfalls (standard är svart med rosa/lila/rött) i två knippen på skallen och eventuellt toppar det hela med ett par goggles (dessa mysterifierande modeassociarer, I don't get it).

Inget fel på dessa människor alls, men det är inte jag.
Jag är inte goth.

Faktum är att jag skarpt ogillar stiletiketter av sorten "goth", "emo", "psychobilly" - whatever. Här i...