My So Called Life

Här följer ett stycke bitter medicin:

Drömmen om Tomtebolyckan.

Har du denna dröm så släpp den! I ditt fall är och förblir den en dröm. Även om du gifter om dig är din man inte dina barns far. Du är för evigt hänvisad till att vara en ensam mamma, alternativt en medlem i en styvfamilj.
Varsågod och svälj.

Men deppa inte ihop. Så illa är det inte att vara ensam mamma.

-Hur orkar du? brukar folk fråga mig ibland.
- Vad är alternativet? brukar jag kontra med.

Ensam är stark, heter det. Ensamma mammor är urstarka - eller blir det.
För vi måste.

Två urdrag ur boken "Mera jävlar anamma, mamma" av Inger Jakalas. Otroligt...

Hur blir man egentligen tillsammans som vuxen? Jag saknar de där underbart tydliga gränserna som var så självklara under barndomens "kärleksaffärer". Man blev kär, gick fram till objektet för ens kärlek och sa "får jag chans på dig?", fick man ett ja var saken biff - man var ett par från den stunden. Samma enkla manus användes på separationer. Man gjorde slut genomatt säga det till varandra.

Those were the days. Numera - inte lika enkelt.

Tänk om jag är på väg in i ett förhållande? Hjälp. Jag är ju singelmorsan nr. 1!

Men jag har inte bråttom. Det är som jag skrev den 22/4, dagen efter första kvällen med J.

Även den längsta resa
börjar med ett litet steg.

Tidigare idag gick jag och C på promenad med våra småpojkar. Dottern stannade hos vänner. De två blonda små sommarpojkarna sprang före och vi släntrade efter och lapade solsken. Jag i min nya knallgula klänning och tuffa solbrillorna, C i mysjeansen. Vid J's hus pirrade min olydiga mage till. Jag vände mig om för att säga så till C och *tadaaa* där står Han. J. Bakis och sliten och lång som en flaggstång. På väg att köpa bakismat på grillen.

Därefter är det lite luddigt vad som sades. Jag minns bara hans blyga leende. Jag var väldigt nervös över att han fick se min son på detta oförberedda och spontana sätt. Det är svårt för pojkarna, det där med barnen. Jag kanske framstod som lite dissig. Kall och nonchalant liksom. Som alltid när jag är livrädd, nervös och full av motstridiga känslor. Men jag föreställde mig hela tiden för mitt inre att jag tryckte upp honom mot väggen och slet av honom kläderna där vid lekplatsen, framför alla de lyckliga...

Jag: Varför skulle någon säga såna där saker om man inte menar dem..?

Ishjärtat: lär dig av erfarenheten Tiger, tänk på L som sa mycket mer än så!

Jag: Men J är inte L, han är ju oändligt mycket mognare, han pratar ju tom om BARN!

Ishjärtat: Barn! Hah! Såg du inte paniken i hans blick när han såg sonen idag??

Jag: Jo, men han var väl bara överumplad över att springa på oss? Jag betedde mig själv ganska kyligt ju. Jag har tänk att kanske är han blyg och rädd för mig. Han frågade ju igår vad jag såg hos honom som är så "trist och ofarlig".. kanske känner han att det är jag som är kall. Jag springer ju från honom rätt regelbundet och ringer inte heller. För att inte tala om min strategi på msn där jag aldrig någonsin startar en konversation. Trots allt har ju han vid det här laget sagt mycket mycket mer än mig. Kanske tycker han att det är generande att han pratade om att flytta upp och skaffa barn..? Kanske känner HAN att han lagt sitt hjärta på...

Åter i Småköping. Och som den kroniske återfallsförbrytaren jag är har jag inom några timmar av min ankomst i staden också återvänt till brottsplatsen. J's säng.

Men, och detta är ett stort jävla bauta-men, denna gången är det annorlunda.

Det började redan under eftermiddagen då C uppdaterade mig på allt som hänt den sista månaden sedan jag flyttade. Hon berättade att hon börjat umgås en tjej som heter Linda på sista tiden och att denna Linda tydligen vill ha J. Min J!! Min reaktion var omedelbart: ta honom då. What's it to me liksom.. Vi skulle alla ut på kvällen och jag förberedde mig på att se honom gå hem med henne. Stålsatte mig kanske. C skrattade och sa att alla vill ha J.

Jaha. Men då tänker inte JAG springa efter honom.

Sen på kvällen. Festa, dansa, all the usual. J dyker upp. Lång, mörk, oförskämt snygg. Jävla idiot. Men när vi möts är det somom vi måste stå nära nära, som om musiken är för hög och vi måste...

jag är så fruktansvärt vidrig. Jag hade kämpat i två veckor för att på ett hälsosamt sätt börja tappa vikt och bli av med det äckliga, avskyvärda fläsket som liksom inkapslar hela mig och dränker mig inom mig själv. Jag hade visserligen misslyckats totalt och bara gått ned 0,8kg, men jag jobbade på det. Sen kom förra helgen och kopiösa mängder sprit och snabbmat nedtryckt i käften klockan fem om söndagmorgonen, som den gris jag verkligen är. Jag är ett Svin. Har nu gått upp 2hg och allt känns meningslöst. Önskar att jag kunde sluta äta helt, eller spy upp allt. Men jag har ju ingen kräkreflex. Jag misslyckas tom med ätstörningar. Hur jävla värdelös är man inte då?

Äcklig och fet.

Har också mycket svullna och blå handleder efter ett par handklovar som var en del av min mycket våta och vågade lördagskväll. Det gör ont, och det förtjänar jag. Önskar att jag hade rivsår och bitmärken över hela kroppen, att varenda kvadratcentimeter av...

Igår dök förlupna pappan upp i en redig kombi med flickvännen bakom ratten. Efter artigheter och kaffe i nya köket packades bilstolar och barn in och kramades hejdå (ja barnen alltså, inte stolarna). Sen stod jag kvar på parkeringen en lång stund, barnledig för första gången i nya lägenheten. Vad göra?

Lånade ett par hundralappar av mamma och hoppade på tåget till Stockholm, mötte kusinen i gamla stan då hon slutade jobbet. vandrade runt lite på mina gamla gator och kände historiens vingslag eka genom asfalten.. härligt.

Vandrade in till city och kungsträdgården, tog oss lite mat och promenerade vidare. Shoppade lite skor (kusinen) och snus (jag) innan vi hamnade på hötorget. Klockan var nitton-noll-noll. Bio? Yes. Vi gick in och kollade vilka skräckisar som fanns att se, älskar skräckfilm! "På andra sidan" såg bra ut men den hade precis börjat och nästa visning var inte förrän nio. Äsch sa jag, vi sätter oss på Galways en stund och tar den sena visningen. Så vi...

Så fort man glömmer egentligen. När man placeras i en ny miljö med nya villkor och nya förhållanden. Jag skulle precis gå och lägga mig nyss när J flög förbi i mina tankar under en bråkdels sekund. Tittade lite snabbt på msn för att se om han var online när jag plötsligt mindes att jag raderat honom. Varför? Var det verkligen så jobbigt? Var det bara någon vecka sen han fick mitt hjärta att hoppa över slag? Det känns inte så. Det är fantastiskt vad 30-40 mil mellan oss gör för dämpa det där bultandet av instängda och outforskade känslor. Det är ju underbart..

Varje dag ringer C och systern och uppdaterar mig på sina liv och det senaste från Småköpings lilla värld, och det känns så avlägset och irrelevant för mig. Jag har fallit in i en ny rutin som i stort sett bara består av att hålla barnen vid liv (genom att se till att de inte slår ihjäl varandra) och abnormt mycket städning. Inga distraherande aktiviteter, ingen action, ingen J.

Min nya lägenhet är...