My So Called Life

Satt åter igen och läste de långa fina kommentarer som LillaPy och ElaTeskoj skrivit till ett tidigare inlägg. Och båda två skriver om hur J säkert visst tycker om mig, att han kanske tror att det är jag som inte tycker om honom, att han är nervös. För att jag framstår som så sval och stark och egen.

Det låter ju bra. På ett girlpower-grr-såradmenintressantsjäl-sätt. Men jag köper det inte.
För hur skulle någon kunna tro att jag är stark? Man får vara bra ouppmärksam för att inte se hysterin i mina ögon tror jag. Nog för att de flesta människor ÄR sjukt ouppmärksamma, men han..? Hur skulle Han kunna undgå att märka att jag tycker om honom? Att jag mår fysiskt illa av nervositet så fort han är inom fem meters radie? Att jag undrar var han är och vem han är med varenda kväll och är svartsjuk på min egen bästa vän för att hon får träffa honom varenda dag? Jag kan för fan inte ens gå förbi hyreshuset han bor i utan att hoppa över några andetag...

Gårdagen var tung, mycket tung. Jag önskar att jag hade verktygen att släppa mig själv fri från den där ångesten som sätter sina klor i mig så ofta. Men eftersom den är vag och sudig i kanterna och utan uppenbar orsak är det så svårt att ens förstå. Jag menar - varför?

Hur somhelst. Allt var inte skit igår heller, man har bara så kul som man gör sig, eller? När vi (jag, syrran och en grannfamilj) promenerade i det fantastiska vädret på stan vrålade plötsligt en svart cab upp bredvid oss. En Ford Mustang GT med V8-motor och allt vad det nu är. Jag kände igen chauffören, en enorm svart kille som i stort sett bor vid stadshotellets bar. Jag och syrran bjöd in oss själva och vi vrålade iväg. Jag satt med ett fånflin klistrat på ansiktet. Fy FAN säger jag bara! Typ som den här fast fan så mycket snyggare och fräshare, med helt ny beige skinnklädsel, röda detaljer i lacken och fetgrymma fälgar. Så jäkla GRYM bil alltså!...

Bakfyllor är personliga.
Somliga mår illa, andra får ont i huvudet, vissa sover hela dagen.
Jag får ångest.

Ångest ångest ångest.

Skjut mig i huvudet. Det vore medmänskligt och mindre smärtsamt.

Upp och ned, ned och upp...

Idag har jag varit ett nervvrak. As per usual.

Men så kommer C hem från jobbet vid tio-tiden och räddar mig från säker undergång. Jag hade hunnit ge upp allt hopp vid detta laget, vilket säger mer om mig och mitt icke-existerande tålamod än om något annan.
J frågade om dig, säger C.
Va? säger jag, vaddå frågade?? (världen rämnar och mitt hjärta hoppar över minst tre slag)
Jo, säger C, jag berättade om att du väckte mig på morgonkvisten..
Jasså, säger jag..?
Jo, då hade han sett bestört ut och frågat (angeläget) Vaddå? Vart sov xx då??
Jag VET att jag kanske greppar efter halmstrån här, men HALLÅ!

Han bryr sig om vart jag sover!!!

Peace is restored.

For now.

Natten: Ensam på tisdagsklubben (S och N hånglade och gick hem tidigt utan att säga till mig) . Dansade hela kvällen med ögonen stängda.
Antal killar jag sparkade i skrevet för att de...

Nu har jag svidat upp mig igen, det är dags att ta upp koskenkorvan och red bullen. Igen. För sjunde gången på 12 dagar. Men ikväll blir nog den sista spritfesten för den här gången i Småköping.

S är tillbaka från motorcykeltävlingarna på Gelleråsen så efter att jag kikat på syrrans nya kärlek ska jag göra henne sällskap. Sen ska vi på Tisdagsklubben.

Har inte hört något mer från J. Dags att sluta vänta. Jag är inte en tålmodig människa, jag fixar inte att vänta. Ett dygn är gott och väl nog för mig. Som sagt, jag hade ingenting att förlora och jag har inte mindre nu än jag hade innan han valsade in här med stt skeva leende och sina glittrande ögon. Det måste vara skönt att vara så jäkla cool. Aldrig bli hysterisk över någonting, som jag blir. Jag blir nog hysterisk över det mesta, i alla fall för en stund.

Men det är ju sån jag är. Jag är en passionerad människa, jag känner saker. Starkt.
Fast en off-knapp vore inte helt fel.

Känner mig fin...

Idag genomlever jag ännu en dagen efter, och än en gång är min dagen efter kvällen före även dagen före kvällen efter. Hänger ni med?

Nej usch. Bakfylleångesten är mord. Jag föredrar att ligga och spy i kramryckningar i världens jävla monsterbaksmälla snarare än den ångest jag kan få. Jag får iofs alltid bakfylleångest, men ibland - som idag - kan jag leva med den. Det känns mest tungt och slitigt och hopplöst. Jag r orolig i kroppen och i själen och ett stort moln av syra ligger och fräter på mig.

J tycker inte om mig. Självklart gör han inte det. Jag har två barn och är nästan totalt sinnessjuk. Jag har feta lår och börjar få kråksparkar och dessutom bor jag 40 mil från honom.

Men han är så SNYGG. Hatar det faktum att typ alla tjejer på krogen vill ha honom.

Han
är
MIN!!
Grrrrr

Nej. Han är ju inte det. Kommer aldrig att bli heller..
Nu ska jag ut i solen!!
Ching!

För att göra en lång historia kort. Nykterhetsambitionen höll i ungefär....hm...FEMTON minuter.

Sen håller jag nu fast vid min tidigare åsikt att den legendariska Småköpingska måndagsklubben SUGER.

Och dessutom - inget svar från J.

Men nu när jag loggade in på msn nyss så hade han skrivit till mig vid nio-tiden. Yay! Och C påstår att han helt enkelt tyker det är pinsamt att messa på hennes mobil. What do I know..?

Ska sova nu i alla fall. Lite full och frusen. Ska krypa ner i sängen hos min fru. Som ska upp om ett par timmar. Hahahaha

Natten

och fortfarande inget svar. Tänk om jag misstolkat hela alltihop??

EEeeeEeEEEeeek.

Nu ska jag och C ge oss ut i krogvimlet snart. Nyktra.

Det lär bli en upplevelse!