My So Called Life

Dagen idag

Burit dundersöt 10kg's spybebis - mycket
Mjölkbajsblöjor - ca tre st
Antal nummer inskrivna i mobil - femton stycken
Tårtätning - en bit + mycket jordgubbar
Rastlöshetsattacker - femtontusen, minst
Hårtvinnande - oavbrutet
Andningsuppehåll - fyra
Uttömmande samtal med familj - ett (60min)
Flykt till gästrummet - tre
Mess till J - ett
Kollat mobilen efter svar - en miljard trehundratusen niohundrafemtiotvå och en halv gång
Inkomna svar - 0 (noll)

Ok, dgen är inte slut än..
men nästan.

Åh. Livet är så varmt och outhärdligt och tristoch händelselöst och långsamt och GAAAAH.

Jag har en av mina episoder.

Det kryper i hela kroppen, trycker över bröstet, jag är någon annan stans hela tiden. Vart vete fan. Jag är ingenstans. Någonstans där det händer saker kanske? Där det är dramatik och spänning och där man inte vet vad som kommer att ske i nästa ögonblick. Var som helst som inte är Här. Där Jag Är.

Jag märker hur jag mitt i djuplodande och intressanta konversationer plötsligt försvinner bort, hur jag inte kan hålla en tanke i mitt bultande huvud. Hur jag hela tiden längtar bort bort bort. Jag avskyr detta tillstånd som jag så ofta hamnar i. Det är precis som om jag aldrig någonsin blir nöjd med det jag har, med var jag är. Är jag så odräglig, att jag aldrig kan nöja mig?

Jag tror det.

Drömmen jag aldrig drömt
Gömde mig undan tjocka släkten i ett gästrum i föräldrarnas hus. Låg på en säng i värmen och...

Åh vad trött jag är på denne J. Att alltid återkomma i tankarna på en enda tråkigt jävla person. BLÄ. Drömde om honom i natt och allt. Och ingenting positivt heller. Är lite trasig inombords nu allteftersom tiden bara går och går. Jag har aldrig kunnat beskyllas för att vara en tålmodig människa men det här tar väl ändå onödigt lång tid lr?

Systern är totalt hjärtekrossad. Vi har ju delat samma hysteriska bergodalbana av känslor, förhoppningar och oro de senaste månaderna, så igår fick hon beskedet som vi båda fasat för. Let's be friends-typen av mess. Men i morse fick hon en ännu värre shock när hennes drömman beskyller henne för att ha gett honom "gubbar i röret"!! Hon av alla människor som är den mest moraliska och dygdiga tjej jag känner. Hon testade sig dessutom tidigare och vet att hon var ren - innan honom. Stackars stackars stackars henne! Snacka om förlorad stolthet där.

Hennes situation har byggt på min oro.

Men idag fick jag äntligen...

Or dead.

Undrar vad J gör ikväll? Hans msn har sagt att han är ute med båten - hela dagen. Han festar nog nu. Ganska troligt, ganska 100 % troligt. Undrar om han går hem med någon då? C festar också ikväll, min lilla underbara ölhora till fru. Missförstå mig fel, hon är ingen hora per say utan en ÖLhora. Dvs hon tar drinkar av killar utan att ligga med dem efteråt. Vilket jag tycker är mycket bättre än om det vore omvänt. Men det kanske är för att jag är ett riktigt groggluder jag med? Hahahaha.

Jag önskar jag kunde messa J nu. Ett litet bekräftande fyllemess som väcker mig framåt morgontimmarna vore inte helt fel. Men jag får stå ut. Kanske kanske kanske är han ledig nästa helg. Då åker jag tillbaka till Småköping och tar honom innan jag hämtar barnen från förlupna pappan.

Förlupna pappan ja, ett helt eget kapitel i boken om tragiska loosers. Suck.

Nu är det dags att överge datorn och mitt sovrum, nu vill kusinen sova.

Natten.

Igår åkte jag och Chauffören från Småköping i hans fantastiska muskelbil. Jagsom aldrig tyckt om bilar... jag är totalt förälskad i det här fordonet. Känslan vid den extrema accelerationen, att tryckas hårt mot sätet och känna ruset i magen.. det är som SEX PÅ HJUL!! Kanske kan man associera min förkärlek till att behandlas lite hårt till den oförglömliga känslan av alla dessa hästkrafter som vrålade under mig. Jag satt med det svarta håret vilt flygande om kring mig och ett brett leende och jag kände mig så otroligt FRI och LYCKLIG, mer än på väldigt länge. Och jag var inte rädd, aldrig. Inte ens då han körde om på de mest osannolika ställen, revvade motorn tills öronen värkte, åstakom extrema u-svängar eller kom upp i sanslösa hastigheter. Jag var i himmelriket.

Det var på ostadiga ben och med trassligt hår som jag med sorg i hjärtat lämnade detta rullande vidunder i Örebro för att ta tåget vidare hemåt.

En dag ska jag köra en sån....

Jag har gått tillbaka i min blogg och läst om tiden sen jag träffade J. Jag har den senaste timmen med blandade känslor återupplevt de många ångestattacker, lyckorus, kyssar och panikattacker som drabbat mig de senaste månaderna. Och det slår mig att jag lever ett väldigt intensivt liv. Trots allt. Allt detta jag upplever, tar till mig, lider av, lämnar bakom mig, glömmer eller bär med mig. Det är så mycket.

Jag insåg också en sak som slog mig ganska hårt. Mitt skrivande blir sämre och sämre ju mer involverad jag blir i Honom. Jag har mer och mer förlorat skönheten i språket, klangen i orden, ju närmare den råa verkligheten jag skriver.

Så nu ska jag försöka hitta tillbaka till den skönheten. Till vemodet som ger världen en bitterljuv atmosfär och mjuka kanter. Till den där sorgen som trots all panik, hysteri, förälskelse och lycka är kärnan i Mig. Till den inre verklighet som damien Rice skrivit soundtrack till. Dags att börja skriva mer om...

Ok. Nytt stadium.
Jag har trotsat min egen natur och tagit det lugnt med en kille jag tycker om.

Jag har varken:
a, sprungit all världens väg
b, legat med någon han känner för att det är lättare att såra än att såras
c, lekt totalt ointreserad för att - se över
d, krävt totalt engagemang från dag 1 och konstant ifrågasatt hans avsikter

Och nu. För första gången på tio år, för första gången sen jag var en fjantig liten oerfaren sextonåring, för första gången har jag lyckats hålla huvudet kallt nog för att hålla mig kvar genom hela stadium ett (insikt om djupare intresse + initierande av lära-känna-varandra-processen) och har plötsligt hoppat upp till stadium två (etablerande av ömsesidigt djupnande intresse och påbörjande av eventuell relationsutredning).

Nu vet jag att han tycker om mig, att han vill träffas, att han verkligen tänker på mig - ganska mycket också, att han är imponerad av mig och att han...

Ikväll kom C hem från kickoff:en. Hon har spenderat två dygn med J. Ja säkerligen har hon också umgåtts med sina andra jobbarkompisar och gått kurser och bla bla bla, petitesser.

Jag frågade ingenting. Jag var juinte alls säker på om jag ville höra.

Men det ville jag. *fnittrahysteriskt*

J har pratat om mig. Han har frågat vart jag är, vad jag gör, hur jag känner. Och han har bekänt att han verkligen gillar mig. Enligt C nämnde han mig hela tiden spontant och berätade tom för jobbarkompisarna om vem jag var.

Saker han sagt om mig:
Hon är så jävla smart.
Fy fan vad cool hon är.
Jag diggar henne som fan.
Jag kanske borde satsa på henne?

Han har sagt att han har svårt att visa känslor. Men det har ju uppenbarligen jag också eftersom han inte har någon aning om hur mycket jag tycker om honom. Sen fick jag veta lite mindre trevliga faktum, som att han legat med den där Linda (urk) under våren och att hans ex ringer honom ständigt (och vill försöka igen...