My So Called Life

Jag önskar att jag slapp vara ful en stund.
Jag vet att jag inte egentligen borde klaga, eftersom det finns de som är både fulare och fetare än jag. Men att någon annan har vårtor, är skelögd, väger 350kg och är allmänt anskrämlig gör inte mig ett dugg finare. Jag är så grundligt ful helt enkelt.

Min mage är så stor, som en enorm bulldeg med en liten malplacerad barbarell i mitten. Och benen är som köttiga stolpar med löjliga små vrister och knotiga knän. Tokstora fötter, gäddhäng, dubbelhakor, konstig profil med de fulaste kinder jag någonsin sett. Stor näsa. Mina läppar är visserligen stora och mjuka men min mun är alldeles för "kort", önskar den var bredare och jag slapp gå runt med ett konstigt plut hela tiden. Mina tänder är krokiga och mina öron enorma. Mina ögon är faktiskt ok, jag gillar att de är grå också, men ögonlocken är för stora och jag tror de kommer bli tunga och hängiga snart, det kan matcha alla kråksparkar som sprider sig...

Nu ska jag skriva om Mr. A, en man i min omgivning. En otroligt attraktiv man. Inte så där jobbigt toksnygg som Jay utan bara sexig och mycket mycket tilldragande. Lång och mörk och underbart lugn, med busiga bruna ögon och ett leende så charmigt att det med säkerhet är förbjudet på vissa kontinenter. So far so good va? Han är dessutom väldigt intelligent, kreativ, nyfiken, genuint intresserad av människor och har ett stort intresse i att göra en skillnad i den här smutsiga världen. Kort sagt är han min drömman.

Nu till Mr. A's mindre fördelaktiga epitet. Egentligen har han bara ett sådant. Visserligen klär han sig så där utstuderat snyggt och har lite konstiga skor som ser dyra ut, och så ser hans hår nästan lite kammat ut ibland... Men allt det där är saker som man kan förbise. Nej det är inte det jag tänker på. Problemet med Mr. A (liksom, tycks det mig, med alla andra "drömmän" mellan 25-35) är att han är tokigt upptagen. Med det menar jag inte att...

Hjärnan mos.
Kognitiv dissonans i det limbiska systemet, anknytningsteorierna spökar i frontala loben och det associativa cortex (75 % av cerebrala cortex) går varmt i försök att böja synapserna kring minneskonsolideringen som jag hoppas pågår i natt då jag går in i REM-sömnen. Oroar mig för permanenta skador i serotonin-reuptaken efter mina år som substansberoende eftersom det tydligen är en mycket vanlig kompensationsrespons - som möjligen blir permanent. Om detta är av adaptiv signifikans eller ej för mig personligen och för tentan/utbildningen återstår att se.

Arggg.. kortslutning. Feltyp 1, eller var det två? Korrelationen mellan tokintensiva studier, personlighetsstörningar och skador i hypotalamus är nästan 0.1 och corpus callosum börjar brista i ren protest mot all denna kunskap som jag med våld pressar in och vill etablera i LTM. Längtar efter den gamla goda germinska tiden då man var en liten zygot utan vare sig CNS eller amygdala.

Dags att släcka ner...

Kommer aldrig fixa att läsa in all denna kunskap tills tentan på onsdag. Speciellt med denna jävla linköpings-resa i helgen. Varför måste min kusin envisas med att både gifta sig och välkomna en unge till världen precis just NU!?? Fuck fuck fuck. Har aldrig kuggat men nu ör det nog min tur. Ska göra mitt yttersta för att klara det. Men shit alltså. Har kollat på gamla tentor och de varierar oerhört i stil och upplägg, det enda de har gemensamt är att jag i detta läge inte skulle kunna få tillröckligt många poäng.. Speciellt svårt är det med metod och statistik. Men ändå är jag stolt över att gå den absolut bästa forskarutbildningen i landet. Visste ni att läkare endast läser en vecka forskningsmetodik? Hah. Vi läser tokmycket. Inte för att jag uppskattar det, men om man nu ska tänka positivt.

Vill ni testa era kunskaper och checka en av de gamla tentorna?

Knock yourselves out!

Ok, nu har en lång dag nästan tagit slut. Det har varit full förberedelse för internatet som klassen åker på i morgon till på torsdag, och en hel del annat. Det har varit statistik-räknestuga (ännu värra än det låter, tentan är bara en vecka bort och jag fattar NOLL, hjälp) och jag och mina två kökspojkar har handlat mat på Willys till den gemensamma middagen i morgon. Vi GICK hela vägen vilket i mitt fall resulterade i mycket onda och helt nerblodade fötter. Får skylla mig själv när jag går i trånga skor med stilettklackar. Sen har det varit barnhämtning, förnödenhetspackning (luncher, frukost, snacks, vodka), bullbak (vi har blivit beordrade att ta med hembakt fikabröd), städning, packning av barnens kläder inför övernattning hos mormor och morfar och en hel del annat. Fullt upp hela dagen med andra ord. Har inte packat mina kläder än, men det ska jag kasta samman nu innan jag krashar ner i min underbara och oerhört försummade säng.

Ser SÅ fram emot i morgon, ska...

Jag har märkt att det är svårare att sätta ord på saker som är vardagligt fina. Som tillhörigheten i klassen. Som känslan av att bli intellektuellt accepterad. Som känslan av att smälta in och vara vanlig. Jag vet inte om jag trivs med att vara en i mängden, en jämlike. Jag vet inte om min självbild tillåter mig att acceptera att bli respekterad på det här sättet. Men kanske, så länge ingen högaktar mig.

Vi har lärt oss om det här och idag tog jag upp det på ett av våra oräkneliga öppna gruppseminarium. Vi pratade om hur behovet att trycka ner andra är en kortsiktig lösning på en dålig självbild, att det är som en snabb fix som i längden blir kontraproduktiv. Till slut verkade det som att gruppen menade att alla med dålig självkänsla hänger sig åt detta. Någon sa att det de som lider av lågt self-esteem ständigt behöver höra från omgivningen att de är bra för att själva kunna tro på det. Då motsade jag detta och menade att om man har en...

Jag har bråttom till skolan men ville bara ge dig den här:
(Vissa korkade och kanske inte egentligen så roliga saker måste man ändå le åt)

Idag har jag samlat alla blogginlägg från 2006 i ett word-dokument, kopierat in dem från diverse bloggar och community-dagböcker. Lagt dem bredvid det enorma dokumentet med 2005-års ord. Nu har jag alltså två år av reflektioner, vardagsglädje, frustrationer och ångest samlat på min hårddisk. Två dokument på runt en halv miljon ord vardera. Jag har alltid tänkt att någon dag ska mina dagböcker bli bok, men vilket arbete det skulle bli att sålla i orden. Jag har genom åren nästan tvångsmässigt dokumenterat mina vansinnesresor upp och ned genom samhällskikt, förälskelser, äventyr, känslor, eufori och misär. Först i pappersform, ett dussin böcker med sida på sida fullpräntade. Med spretig handstil, ibland fullkomligt oläsligt pga diverse intoxikationer, ibland illustrerat med små teckningar eller dekorerat med inlimmade konsertbiljetter, kvitton eller hårlockar. Sedan, numera, mer anonymt i digital form. Mitt liv reducerat till meningar, ord, stavelser, symboler. Och mer blir...