En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

My So Called Life

Ensamhet och heminredning

Idag har jag och barnen slappat i pyjamaserna hela dagen. Vi hjälptes åt att städa det som inte hanns med igår, vårt hem var verkligen på gränsen till en hälsofara efter en intensiv vecka av internat, bröllop och tentaplugg. Sen har de fått leka fritt med barbies och utklädning och what have you not medan jag har vikt tvätt och gått genom viktiga papper. Sen kom morfar med fästen och jag fick äntligen upp gardiner i sovrummen! Mitt lilla skolåderum är så otroligt mycket mysigare nu, de fläckade och sönderslitna tapeterna till trots. Fick upp lite kort och tavlor på väggarna här inne också och nu är det verkligen mysigt. Också barnens rum fick ett lyft men deras tapeter är ju ännu värre så helt nöjd är jag inte.

Sen klädde vi på oss och begav oss till affären där vi under mycket högtidliga former införskaffade Le LördagsGodis. Sen hem igen där sagda godis konsumerades i olika rask fart. Dotter på ca 2,3 sekunder och son på ca 3,2 timmar.. :P

Efter mysig lördagsmiddag (tacos) och disneydags satt jag mitt på golvet i deras rum och berättade sagor som jag hittade på allt eftersom. Det blev något slags John Bauer-bergatroll möter match.com ungefär. Sen sjöngs lite vaggvisor och de små änglarna somnade till slut.

Och då satte rastlösheten in. Det går inte att förneka att hur perfekt mitt liv än ter sig just nu - i jämförelse med tragikomiken i Småköping - så är det ett väldigt ensamt sådant.

Jag saknar mina ensamma mammor-vänner. Saknar det kravlösa umgänget med människor som förstår och vet. Som man inte behöver förklara för. Som bara finns där liksom och som delar ens liv fast man sitter i olika lägenheter på kvällarna. Som man kan möta för opretentiösa aktiviteter, skogspromenader, lekplatsbesök eller bara för att sitta vid varandras köksbord och slippa låtsas som om man orkar allt och inte lider. Det är det näst bästa man kan ha efter ett fungerande och ömsesidigt kärleksförhållande.

Jag saknar det så mycket att jag nästan går sönder. Men jag har offrat allt för mitt nya liv. Livet som kanske har en framtid. Jag håller fast vid det, vid framtiden. Och det känns som en revolution för mig, jag som alltid levt för stunden och delvis i det förflutna. Plötsligt finns allt framför mig. Det är så man hisnar vid tanken. Som att ha ett äventyr väntandes runt hörnet, när som helst nu..

Samtidigt kryper det i hea min kropp. Jag måste UT. Måste få vända mig själv uppochned och skaka ut håret, bli svettig och syndig med halvt främmande karlar och glömma allt vad ansvar och framtidsplaner heter. Jag BEHÖVER det. Jag satsar allt på nästa fredag. Maskerad med psykologi-institutionen.

Men just nu ska min säng få besök av yours truly.
Allt gott.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-10-07 00:18

Skaka ut vad, sa du? Halvt främmande VAD? skulle man göra VAD? med, menar du? *ett svagt, svagt minne bankar frenetiskt runt någonstans i de bakre lagerlokalerna i min hjärna....sedan dör det sista av dem av damm-allergi*

Skrivet av Erindriel, 2007-10-07 19:50

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?