My So Called Life

Nu ska jag skriva om Mr. A, en man i min omgivning. En otroligt attraktiv man. Inte så där jobbigt toksnygg som Jay utan bara sexig och mycket mycket tilldragande. Lång och mörk och underbart lugn, med busiga bruna ögon och ett leende så charmigt att det med säkerhet är förbjudet på vissa kontinenter. So far so good va? Han är dessutom väldigt intelligent, kreativ, nyfiken, genuint intresserad av människor och har ett stort intresse i att göra en skillnad i den här smutsiga världen. Kort sagt är han min drömman.

Nu till Mr. A's mindre fördelaktiga epitet. Egentligen har han bara ett sådant. Visserligen klär han sig så där utstuderat snyggt och har lite konstiga skor som ser dyra ut, och så ser hans hår nästan lite kammat ut ibland... Men allt det där är saker som man kan förbise. Nej det är inte det jag tänker på. Problemet med Mr. A (liksom, tycks det mig, med alla andra "drömmän" mellan 25-35) är att han är tokigt upptagen. Med det menar jag inte att han är livligt engagerad i diverse fascinerande hobbies - utan att han delar sitt liv, lägenhet, säng och (antagligen) kroppsvätskor med en annan kvinna!

Nu är jag inte hopplöst förälskad i Mr. A (jag är tydligen inte ens kapabel till såna känslor med tanke på hur oberörd jag känt mig inför Jay, även nu när jag fått höra om vilken "bock" han är i min frånvaro), men någonting hände förra veckan som fått mig att tänka väldigt mycket på honom.

Vi festade tillsammans med ett gäng andra, och pratade som vanligt. Han och jag pratar mycket och jag har uppskattat våra konversationer mycket. Han säger bra, genomtänkta saker, förstår alla argument, är snabb i tankarna (han är jättemycket smartare än jag utan att känna att han behöver hävda det, vilket jag finner vansinnigt sexigt), uppriktigt intresserad av det mesta och är så mysigt lugn och trygg att vistas nära. Utan att för del skull vara dryg eller tråkig. Hur som helst så fick jag en lite konstig fylla. Med hela den här identitetskrisen som utbildningen dragit upp och svårigheten att dölja min trasighet mitt i allt detta var jag ganska sårbar och vid något tillfälle ringde förupna pappan - vilket troligen var droppen för mig då. Sen vet jag inte riktigt vad som hände men vi pratade länge, först inne och sen ute. Om vad vet jag inte riktigt men det blev jobbigt och till slut slet vi oss från varandra. Mest var det nog jag som slet mig. Kanske öppnade jag någon av de där slutna rummen och släppte ut en demon?? Fan alltså, de är som någon slags jävla pandoras ask ju, berättar man något för EN person så börjar saker och ting plötsligt tränga genom alla murarna. Hur som helst, dagen efter skämdes jag som hunden och vi undvek faktiskt varandra så gott vi kunde. Det kändes helt enkelt som om vi har gjort någonting förbjudet! Till slut stod jag inte ut mer utan gick fram till honom.
Hej.. det blev visst lite dumt sa jag. Ja, sa han, det blev det. Men vi får ta det som en erfarenhet.

Jag vill inte det, jag vill mycket hellre slita av dig den där präktiga skjortan med tänderna, kyssa luften ur dig och rufsa om ditt välkammade jävla hår ordentligt sa jag (inte).

När jag ser honom känner jag hur kinderna blossar och jag slår ner blicken. Han ser på mig och ler så där lite busigt, som att "hej på dig din filur, jag vet allt vad du tänker på".

Sen träffade jag honom i alla fall inte förrän i morse då jag plötsligt sprang på honom, oväntat. Och jag svär att han var jättenervös! Vi var ganska tafatta och lite konstiga med varandra. Åter igen fick jag känslan av att vi delade en skamlig hemlighet. Vilket vi inte gör! Det är inte som om vi hånglat medan hans tjej vände ryggen till eller tagit en snabbis på någon offentlig toalett, varken han eller jag har ju någonting att skämmas för. Jag kan väl möjligen skämmas lite över att jag är attraherad av en upptagen tvåbarnsfar (ja, glömde jag att nämna att han har barn?) men samtidigt skulle jag ju aldrig agera på detta. (I alla fall inte utan att veta säkert.)

Efteråt sa Y, en gemensam kompis, att "vad konstig Mr. A var mot dig, han verkade nervös eller något". Hah! Så jag hade inte inbillat mig!!

Det slutade med att jag så mycket som möjligt undvek honom igen. Och när vi faktiskt pratade babblade jag bara en massa SKIT. Jag menar verkligen totalt meningslöst blaj, det bara rinner ur mig som turistdiaré vid såna här tillfällen. Han lär undvika mig massor också om det fortsätter så här.

Tyfiskt.
När jag äntligen träffar den perfekte mannen så är han naturligtvis helt untouchable.
Jaja.

Man kan ju titta lite i alla fall.

ps: tentan gick bra, över allt förväntan på psykologidelen men jag kuggade förstås statistiken. Den var mycket svårare än den varit på de gamla tentorna. Bajskorv.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-10-03 17:42