My So Called Life

Jag har märkt att det är svårare att sätta ord på saker som är vardagligt fina. Som tillhörigheten i klassen. Som känslan av att bli intellektuellt accepterad. Som känslan av att smälta in och vara vanlig. Jag vet inte om jag trivs med att vara en i mängden, en jämlike. Jag vet inte om min självbild tillåter mig att acceptera att bli respekterad på det här sättet. Men kanske, så länge ingen högaktar mig.

Vi har lärt oss om det här och idag tog jag upp det på ett av våra oräkneliga öppna gruppseminarium. Vi pratade om hur behovet att trycka ner andra är en kortsiktig lösning på en dålig självbild, att det är som en snabb fix som i längden blir kontraproduktiv. Till slut verkade det som att gruppen menade att alla med dålig självkänsla hänger sig åt detta. Någon sa att det de som lider av lågt self-esteem ständigt behöver höra från omgivningen att de är bra för att själva kunna tro på det. Då motsade jag detta och menade att om man har en riktigt dålig självbild så kommer man att söka efter människor som bekräftar detta, det kallas för self verification. Och i längden kommer man inte att respektera de som respekterar en. Detta för att man helt enkelt är övertygad om att ingen med ens två hjärnceller skulle kunna ha dessa höga tankar om en. Ergo är de antingen 1: mycket ointelligenta eller 2: falska, och förtjänar således ingen respekt. Gruppen tystnade och såg på mig som om jag var dum i huvudet. Bara en enda höll med mig om att detta var helt i linje med det vi lärt oss.

Så jag känner mig hemma. Men ju längre tiden går desto tydligare är det att majoriteten av de andra är mycket emotionellt stabila. Jag vet att alla har sina problem, men det är ganska tydligt att de flesta tycker sig ha överkommit det mesta. De är otroligt trygga i sig själva, något som känns aningen hotfullt för mig som känner mig som en inkräktare i mitt eget huvud en stor del av tiden. Inte för att jag tror att de skulle döma mig utan för att jag så otroligt gärna vill vara som dem! De är så odödliga och oförstörda känns det som. Många av dem i alla fall.

Och jag har märkt att nu när jag inte längre särskiljer mig från min omgivning på det sättet att jag är "smartare" så har jag börjat avsky och förakta min kropp mer och mer. Inte på det där heta, desperata sättet som kommer över mig ibland, utan på ett molande, allomstädes närvarande och totalt resignerat sätt. Det finns inte en enda sekund av min existens numera då jag inte är etthundra procent medveten om hur fet och ful jag är. Och det är tröttsamt. Jag vet att ingen kan tycka att jag är attraktiv, och jag känner mig bara helt uppgiven inför detta. Det är ingenting som river sönder mig inifrån som ångestdemonerna utan mera som ett sorgligt men ohjälpbart faktum jag kommit att acceptera. Och det är jobbigt. För en del av den jag är, den jag var, var centrerad kring sex.
Om jag inte är sexig, vad är jag då, vem är jag då?

Nog med dessa banala och otroligt trista tankar nu. Sömn behövs inför en fullspäckad morgondag. När jag återkommer ska jag berätta om något jag hittade i ett gammalt bortglömt akvarium och om de resor som ska företagas under veckan.

Goodnight, and good mental health.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-09-25 00:31