My So Called Life

Idag har jag samlat alla blogginlägg från 2006 i ett word-dokument, kopierat in dem från diverse bloggar och community-dagböcker. Lagt dem bredvid det enorma dokumentet med 2005-års ord. Nu har jag alltså två år av reflektioner, vardagsglädje, frustrationer och ångest samlat på min hårddisk. Två dokument på runt en halv miljon ord vardera. Jag har alltid tänkt att någon dag ska mina dagböcker bli bok, men vilket arbete det skulle bli att sålla i orden. Jag har genom åren nästan tvångsmässigt dokumenterat mina vansinnesresor upp och ned genom samhällskikt, förälskelser, äventyr, känslor, eufori och misär. Först i pappersform, ett dussin böcker med sida på sida fullpräntade. Med spretig handstil, ibland fullkomligt oläsligt pga diverse intoxikationer, ibland illustrerat med små teckningar eller dekorerat med inlimmade konsertbiljetter, kvitton eller hårlockar. Sedan, numera, mer anonymt i digital form. Mitt liv reducerat till meningar, ord, stavelser, symboler. Och mer blir det för varje dag, min dokumentation av livet som människa växer ur proportion. Kanske blir det aldrig läst?

Nu ska vi gå nerför minnenas stig här. I det förra inlägget fick ni läsa vad jag skrev för ett år sen. Nu vrider vi tillbaka klockan till den 22-23:a September 2005. Förlupna pappan bodde fortfarande nära och hans hjärtesorg var fortfarande färsk. Jag var en separerad men ännu gift kvinna med en treårig dotter och en ettårig son. Jag hade stora drömmar om att läsa psykologprogrammet och komma någonstans i livet. Jag hade ett hjärta som varit totalt inkapslat i sex år. Vid den här tiden hade Linus precis börjat nästla sig in i mitt temporärt försvagade försvar, jag föll som en sten och smälte helt hjälplös inför hans enorma hetta. Sån finner ni mig denna dag för exakt två år sedan.

Torsdagen den 22:a september 2005 kl 22:15

Ett fruset hjärta.

Fan ta Dig.

Fredagen den 23:e september 2005 kl 23.36

Lycka!

Mina fötter har lyft sig själva
studsat, dansat fram!
De har fört mig leende, sprudlande
från vänskap till vänskap,
idag.

Jag har sett alla de som bryr sig,
sett mig själv
genom dem!
Sett att människor vill!
Vill vara nära Mig,
vill lyssna, vill se, vill berätta.
Så glad!

Jag har fått en överumplande kärleksförklaring...!
Och hjärtat sjunger;
Linus Linus Linus Linus!!

Åter till idag, den 21/9 2007
Linus. Jag har så när återhämtat mig från honom nu, två år senare. Den satans mannen var, är, mitt livs största förälskelse. Oansvarig, opålitlig, charmig, varm, sprudlande livfull, ren energi. När jag var med honom brann livet med full låga igen. Det var helt jävla fan-fucking-tastiskt. Jag har aldrig varit - och kommer kanske aldrig bli - så fullkomligt, uppslukande, vansinnigt KÄR som jag var i honom. När han krossade mitt hjärta blev jag totalt tillplattad, tömd på luft, så tillintetgjord. Inget annat kärlekssvek har någonsin gjort så ONT i mig. Och ingen har någonsin fått mig att känna den där fullkomliga passionen - varken före eller efter. Inte Markus, inte Jay.
Bara Linus.
Den fule jäveln.
Den underbare, oförbätterlige Linus.
Jag önskar honom allt gott i livet.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-09-21 20:56