My So Called Life
midna ttsta nkar
så sitter jag här, i midnattstimmen, och filosoferar. Igen.
Tankarna är lättare nu. De liksom flyter fram, friktionslöst. Jag älskar att vara hal, att glida fram. Just nu är jag så uppfylld av kraften i att just ha nått mitt mål. Allt mitt jobb har betytt någonting, jag har lyckats! Oavsett vad som händer framöver.
Idag fick vi träffa doktorander, nyexaminerade psykologer, äldre erfarna psykologer och psykologstuderande från högre terminer. Vi fick ställa alla frågor vi först inte trodde vi hade. Ingen av oss hade förberett en enda fråga, ändå satt vi i konstant dialog i två timmar. De flesta av mina orosmoln har skingrats nu, jag har inte längre så stora tvivel om huruvida jag kommer fixa det här. Jag känner mig nästan inte alls rädd, bara stark och hoppfull och LYCKLIG.
För första gången i mitt liv är jag på rätt plats vid rätt tid. Det är en enorm känsla. Det är som att bli kär i den perfekte mannen tror jag. Kanske kommer psykologin bli mitt livs kärlek?
På förmiddagen hade psykologistuderandes intresseförening ordnat en lekstund åt oss i klassen. Vi fick leka gruppdynamiska lekar som tex "komplimang-leken". Den bestod i att ta emot komplimanger, upprepa dem (tex: ja, jag vet att jag har vackert hår) och dessutom om och om igen berätta om saker vi var bra på. Det är svårare än du tror. I en timmes tid fick vi gå från person till person och ge och ta emot komplimanger. Jag höll på att dö. Det kändes så otroligt falskt och krystat, men jag förstår psykologin bakom det hela. Men om en enda person till säger att mitt halsband är snyggt eller att mina tatueringar är coola (så krystat och förutsägbart!)... jag svär att jag skriker rakt ut. Jag är ju dessutom verkligen inte bra på någonting!!! Så jag ljög. Det blev ganska lama lögner och en dag kanske någon i klassen vill ha bevis på att jag är superbra på att baka muffins, spela super mario eller knyppla spetsar. Hahaha!
Har precis pratta länge med C. Saknar henne så otroligt mycket. Sex år i Småköping och ett otroligt aktiv arbete på att bryta den där jävla småstadsisen och den enda som lämnat intryck, den enda som finns kvar en månad efter att jag lämnat stället - är C. Som inte ens är infödd Småköpingsbo ska jag kanske tillägga. Jag har på två dagar i klassen fått bättre kontakt med fler människor än under hela min tid i Småköping.
I'm loving it.
Men C frågade såklart om Jay. Hade jag pratat med honom nu då? Varför inte? Varför messar jag inte honom? Han hade säkert inte sett mitt meddelande på msn. Han är så sliten. Han är så osäker.
SHUT THE FUCK UP!
Jag sätter hellre eld på mina fötter än gör mig känslomässigt sårbar igen. So I'll be damned om jag messar honom. Om han vill ha kontakt så får han ta kontakt med MIG. I min bok har han valt bort mig. Det är min fasta övertygelse att han helt enkelt tappat de känslor han eventuellt hade. Och att han inte är man nog att informera mig om detta. Så han tiger bort mig. Det värsta är att om han hör av sig kommer all kylan smälta som i en masugn. Detta faktum är svårt att hantera. Så jag ignorerar det. Men hoppas i mitt innersta, hemliga hjärta att det jag vet inte är sant. Att han kommer komma till mig.
Dagens klyscha:
Kärlek är som en fjäril, håller du fast den i handen så dör den. Du måste släppa den. Återvänder den till dig är den din för alltid, gör den inte det var den inte din till att börja med. (kräkljud)
Jay var aldrig min.
Det positiva är att det inte svider lika mycket idag som förra veckan. Det är ett bra tecken. Såren läker. Snart är bara ärret kvar. Jag blir bättre och bättre på att frysa bort känslor. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger blir den sann..?
He's nothing to me. He's nothing to me. He's nothing to me.
He's nothing to me. Aight!?
Mannen från festen i Sthlm i somras, han med handklovarna, ville sova hos mig i natt. Jag sa att för mig vore det helt ok, men eftersom barnen inte känner honom så fick vi ta det en annan dag. Samtidigt kände jag att det hade varit mysigt. Saknar att ha mysigt sovsällskap. Att bara sova med. Och kramas och vara nära. Lite mänsklig kontakt och närhet. Nackdelen med att aldrig vara barnledig. (Jag har hitills bara en enda gång låtit en man sova över när barnen varit hemma)
I morgon ska jag gå på en föreläsning om universitetet. Och så ska jag skriva in mig på nation. Och kanske shoppa liiiiite liiiite. Bara någon liten sak. Jag har varit så fattig så länge. Jag måste få unna mig något.. en ny foundation eller en tröja, eller vad som helst. Myrorna kanske? Sen ska jag fixa skjuts till willys och storhandla. Nu ska skåpen fanimej FYLLAS.
Men just precis nu ska jag sova.
Sleep tight, don't let the bed bugs bite
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-31 00:11
Hej gumman,klockan är strax 01.30 ochjag jobbar. Läser din blogg och blir så glad att du trivs så bra på skolan. Jag vet att det kommer gå bra för dig.
Jag har tappat bort din mail adress pga av databyte. Kan inte du maila mig så att jag får den igen.
/Johan
Skrivet av masen, 2007-08-31 01:22