My So Called Life
ojdå
Pratade med en vän i nöd nyss (jag blir glad över att de känner att de kan ringa mig i dessa lägen). Hon har gått och råkat bli gravid av misstag, med ett ex hon inte har några känslor för. Jag lyssnade och försökte stödja, men det är så svårt att återuppleva den där ångesten igen. Det var ju dessutom inte heller länge sen C gick genom detta, och S före henne. Samtidigt så är jag på något konstigt och inte alls logiskt sätt avundsjuk! Det finns ändå en del av mig som verkligen verkligen VILL bli gravid och bära ett barn under hjärtat, känna de där små fjärilsvingarna och se magen växa. Det är trots allt det mest fantastiska en kvinna kan uppleva. Men jag lyssnade inte på den delen, och det ångrar jag inte. Hur skulle jag kunna ångra det? Det liv jag bygger nu är inte det liv jag och barnen hade fått om jag valt att gå en annan väg då. Jag vet nu att jag inte klarat att vara ensam med ett barn till, inte om jag vill göra någonting av mitt liv, så beslutet jag tog var rätt för oss som familj. Men fel för mig på ett mer själsligt plan. Och min vän går alltså genom samma kval nu som jag gjorde då. Hon har precis fått ett jobb, äntligen ett bra jobb med framtidsutsikter. Men hon går på provanställning till december. Kan hon kasta bort den säkerheten hon bygger just nu för sig själv och sitt redan födda barn? Och orkar hon med ännu ett barn - och kanske ännu en frånvarande PAPPA?
Åh, den delen avundas jag henne INTE.
Men att få bära, föda (nåja) och amma ett barn igen... varför värker det i mig av sorg när jag tänker att det kanske aldrig blir så? Kanske har varje kvinna en kvot som måste fyllas innan den biologiska klockan slås ut, och kanske har min kvot inte uppfyllts?
Pratade för övrigt med C tidigare. Hon frågade om jag pratar med Jay. Och då vällde allt fram igen. Jävlar! Jag trycker ner de där förbannade känslorna och pressar ner locket över dem. Och så flyger eländet upp igen.. Jag vill gråta. Jag vill verkligen verkligen GRÅTA! Inte för att jag är förtvivlad utan för att det är det sundaste man kan göra när man har ett krossat hjärta. Man gråter och är ledsen och kommer över det så småningom. Men jag gråter inte, inte en enda liten ynklig tår. Gråten sätter sig i magen som värker och i bröstet som trycks ihop.
JÄVLA FÖRBANNADE SKITKARL! Är så ARG på honom. För att han gör mig sårbar och tillintetgör min stolthet. Men mest för att han lik förbannat gör mig knäsvag. Skulle han messa nu skulle jag dö av lycka, och jag avskyr att det är så.
Nu ska jag sova. I morgon väntar ännu en lång dag med kidsen. Känner att jag behöver några timmar för mig själv snart. Bara gå på stan eller ligga och läsa en bok eller ge mig ut i natten och dansa med pojkarna. Föräldrarna kommer hem i morgon. Det är bra nyheter. De har semester veckan ut båda två och "morfar" är även ledig nästa vecka. Har saknat dem.
Snark.
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-23 00:00
Att du alltid ska ta allting så fysiskt! Äktenskapsbrott är inget för mig heller och småbarnsmammor skulle jag verkligen akta mig för...
Jag förstår så väl vad du skriver om att bära barnet under hjärtat och känna fjärilsvingarna i magen. Men för mig handlar det mest om att jag kände mig som en gudinna medan jag väntade sonen. Jag var liksom mer värd än alla andra och jag tyckte att jag vandrade på rosenblad. Tills havandeskapsförgiftningen fick det bästa av mig och jag nästan bad dem plocka ut barnet i förtid. Men å så jag längtar efter att få bära ett barn igen. Inte nu, inte om ett år men kanske om några år. Kanske i framtiden får jag uppleva detta underbara en gång till. Men jag är tacksam för att jag har fått bära ett barn. Det är inte alla som får uppleva det och det var verkligen fantastiskt att förstå vad kroppen egentligen är till för.
Kanske är det så att det finns ett barn till för dig ute i rymden. Det viktigaste är att du inte har bråttom. Du kan plugga klart och jobba ett tag och ändå ha tid efter det. Du är så ung och du kan vänta tills rätt tid, rätt pappa och rätt livssituation. Jag håller på dig, men det vet du väl redan?!
Skrivet av lilla_Py, 2007-08-23 07:40
jag jobbar väl egentligen som jag gör för att chefen vill det. Nån vettigare orsak finns det nog inte. Jag är lätt att byta ut om jag säger nej. Och det är klart att jag inte tackar nej till pengarna, särskillt inte när jag tagit upp korsettsyendet igen, men det är verkligen inte värt det. Inte på nåt plan. Det var därför jag gick till en läkare och fick en sjukskrivning, det är den enda orsaken min chef inte kan se över.
Skrivet av LikEaDeviL, 2007-08-23 02:02