My So Called Life
om att ha kontr oll
Nyligen funderade jag på om det inte snart var dags för ett uppsving i känslorna för mig, och jag tror det är på väg nu. Jag har tex börjat kämpa med min sömn, något jag aldrig orkar med när jag mår dåligt. I natt sov jag ÅTTA timmar! Wow. Dessutom så tar jag tag i saker, jag är effektiv och ingenting faller samman runt mig. Jag organiserar, planerar och synkroniserar. Jag har stenhård kontroll. Vilket för mig är det enda sättet att överhuvudtaget fungera i en värld som inte är anpassad efter hur jag egentligen behöver leva.
(Egentligen vill jag kasta alla scheman, alla klockor och alla vardagsbestyr långt åt helsike. Jag vill driva vind för våg runt i världen utan stress och måsten och spendera mitt liv på att lära känna mig själv och människorna runt mig snarare än slösa det på att diska, planera tågresor, handla kattsand, betala räkningar, sitta i telefonkö till skolverket/kommunen/försäkringskassan/skatteverket.. ja ni fattar)
Hur som helst så känner jag att jag vet vad som ska hända, jag har planer och reservplaner och nödlösningar uppradade i huvudet för alla tänkbara scenarion. Och nu när jag börjar få grepp om saker och ting riktigt kliar det i hjärnan på mig, jag längtar efter att få börja använda den igen! Det ska bli fantastiskt att börja skolan igen efter dessa två urtrista månader fyllda med byråkratiska stenmurar och oändliga hushållsysslor! Riktigt jävla fantastiskt!!
I dag började vi för övrigt inskolningen på dagis. Sonen kommer nog trivas fint. Det är tyvärr inte ens i närheten lika bra som det vi lämnade i Småköping, men det kunde varit värre. Som tur är är han ett riktigt "dagisbarn" och inte alltför känslig. Personalen är i allafall trevlig och de har en fin stor gård med både skog och bra lekplats och barnen på avdelningen verkar harmoniska och hälsosamt nyfikna. De lär förresten barnen teckenspråk genom att använda det hela tidne medan de pratar, det tyckte jag var roligt. Fröken A sa att barnen spontant börjar att använda det själva efter en tid och när vi åt lunch såg jag att flera barn gjorde tecken samtidigt som de pratade. Fantastiskt.
Maten ja... Både sonens och dotterns mat kommer från centralköket, vilket inte nödvändigtvis är förfärligt eller så men tro mig, pyttipannan idag platsade i Jamie Olivers skolmatsprogram. Det var visserligen en kulinarisk upplevelse, men inte på något positivt sätt. Faktum är att jag flera gånger undrade om det inte var någon slags okryddad potatisgröt vi satt och petade i oss. Blä.
Men kanske dömer jag för hårt. Kanske saknar jag bara vårt gamla dagis som hade egen kokerska. Kanske saknar jag bara våra underbara dagisfröknar. De hade jobbat ihop så länge och var ett otroligt tryggt team. De var dessutom under långa perioder i Småköping mitt enda stöd i vardagen och utan dem hade jag ALDRIG klarat att prestera de betyg som krävdes för att komma in på psykologprogrammet. Jag hade ALDRIG fixat att jobba ihop de pengar som krävdes för att flytta hit och jag hade haft mycket svårare att hantera psykterrorn från förlupna pappan förra året. Igår ringde jag och pratade jättelänge med vår favoritfröken och det kändes bra. Men lite sorgset. Jag behöver ha en stabil och trygg relation till de pedagoger som tar hand om mina älskade barn under dagarna. Men det ska nog bli bra, det måste bli bra!
Orkar inte skriva särskilt inspirerande. Tror jag lägger ner. Måste organisera dagens pappersbunt från dagis och fritids och föra in tider och aktiviteter i almanackan.
Ha de!
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-22 21:04
Jag längtar tills det börjar kli i min hjärna också... Den känns ganska död och jag undrar om jag kommer att få igång den i tid. Men det ordnar sig nog så småningom. Ingen idé att oroa sig i förväg. Jag ska nog också skaffa mig en almanacka...
I morgon ska vi göra ett försök med öppna förskolan. Vi får väl se om jag passar in där... Antagligen inte men jag försöker allt en gång. Troligen inte två men absolut en gång.
Skrivet av lilla_Py, 2007-08-22 21:11