My So Called Life

orkar egentligen inte ens skriva om förlupna pappan som om och om igen kommer och pissar på mig och barnen och det liv vi försöker bygga. But here goes:
Jag stannade två långa och kvävda år i småköping enbart för att barnen skulle få vara nära sin pappa. Två år som jag accepterat skulle bli många många fler. Jag var totalt resignerad i min roll som ensam outbildad småstadsboende mamma och bidragstagare. Då flyttar idioten hux flux till IRLAND, utan förvarning. När jag bestörtad ifrågasatte detta kom det en sån strid ström av "jag jag jag" att jag nästan drunkande. JAG behöver, JAG vill, JAG måste. Inte ett enda ord om barnen.

Två dagar senare tog jag beslutet om flytten och organiserade allt. Det fanns inte längre något skäl att bo kvar där i småstaden, långt från allt vad möjligheter heter för mig och barnen. Långt från barnens mormor och morfar.

När han någon månad senare träffade en tjej och flyttade tillbaka till Sverige (notera alltså att han flyttade tillbaka för en tjejs skull och inte för barnens) var jag mycket noga med att diskutera vår flytt med honom och få klartecken från honom. Han var idel lyckönskningar och positiva ord, han var tom GLAD för oss. Men kloka erfarna systern varnade mig redan då, i vintras, om att så fort vi flyttat kanske det skulle bli annorlunda. Men jag - den evige jävla korkade och naive människovännen - vägrade tro på det. Jag ville så gärna tro på att han förändrades när han och hans förra tjej gjorde slut. Att han sen vägrade erkänna hennes nyfödda barn som sitt eget var ett av de mer tydliga tecknen på hur fel jag hade. Och nu har tortyren börjat igen! Han börjat åter igen styra mitt liv genom att bryta ner mig till atomer, genom att använda BARNEN som brickor i hans spel. Det gör mig illamående! Han VET att jag böjer mig så fort han använder barnen, för jag kan inte tänka mig att hålla dem ifrån honom. Inte för att han på något sätt förtjänar dem, men de förtjänar att känna sin pappa.

För idag kom den första attacken av det slaget. Jag har, tydligen, stulit det "mest värdefulla han har" (tillåt mig gapskratta)och tagit dem 600km från honom. VA!!? Men att han flyttade tusentals kilometer bort verkar han helt glömt.

Han är också väldigt väldigt elak. Han bryter ner mig så totalt med personangrepp och kyla att jag tappar andan. Jag orkar inte. Fixar det inte. Det är omöjligt.

Jag är så förtvivlat ensam i det här.

Nu måste jag resa 600km för att hämta de barn jag för två veckor sen reste 600km för att lämna till en man som trasar sönder mig på ett så fundamentalt och alltigenom ondsint sätt. På lånta slantar. Jag har ju inga pengar. Något han anser vara irrelevant. ("håll dina ekonomiska bekymmer för dig själv, det är inte MITT problem") Och han kan inte ens tänka sig att möta mig de sista 15milen eftersom han vill spendera dagen ensam med sin flickvän. Trots att han är skyldig att betala halva kostnaden för resorna så vägrar han. Och jag orkar inte ta den striden. Så jag tiger och tar emot. 1200kr har det kostat mig att barnen fått vara hos sin pappa. + de extra hundralapparna för de sista 15milen ToR.

Men här måste det ta slut. Två och ett halvt år av detta sönderslitande drama. Det måste förändras. Jag måste skaffa hjälp. Jag måste ha någon på min sida. Han har ju alltid sina lojala flickvänner som tröstar och backar honom, som den fantastiska pappa han är. Pytt. Fråga mamman till hans tre månader gamla son hur bra hon tycker han är NU, när HON har barn med honom. HOn har skrivit ett långt brev till mig och bett om ursäkt för hennes roll i hans psykiska misshandel under hela förra året. Hon visste inte, sa hon, hur han egentligen var. Han hade sagt till henne att jag var en kontrollerande psykopat som försökte hindra honom att träffa barnen. Jo hejsan. Alla mina vänner skulle skratta sig fördärvade om de hörde det, de anser att jag är supersvag och mjuk som bara böjer mig och böjer mig och tillåter vad som helst från honom för barnens skull.

Men inte mer. Jag kan inte längre låta barnens relation till sin pappa vara viktigare än min egen psykiska hälsa. Jag måste sätta min egen relation till dem först.

Den här tigern ska sluta skjuta rygg och fälla ut klorna.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-11 01:05