My So Called Life

I morgon åker jag tillbaka till Småköping och festar med C. Och jag gör det med hjärtat stadigt fastkilat i halsgropen. Satt precis och läste mina loggade msn-konversationer med J. Allihop. Fyra månader av konversationer. Och nu känner jag mig rädd. Det känns som om vi dragit ut på det här så långt det går, snart kommer vi till en "nu eller aldrig"-punkt och jag har ingen bra känsla inför detta. Jag är överyygad om att detta kommer gå åt helvetes fel. Känner igen den där gnistan av hopp i en mage full av iskall övertygelse. Det baserar jag på erfarenhet. Jag får aldrig dem jag tycker om. Det är bara de jag absolut inte vill ha som kastar sig för mina fötter.

För att hålla tankarna på rätt bana har jag sett till att vara så upptagen som det bara går den sista månaden sen jag flyttade 40 mil från honom. Jag har gått på högvarv. Hur ofta har man packat upp precis allt och fått perfekt ordning i sitt nya hem på tre dagar? Igår organiserade jag klädkammaren och vinden så att inte en enda pinal är på fel plats och idag har jag målat om köket och strukit alla dukar och gardiner. Jag som knappt använder strykjärnet en gång om året normalt.

Jag är bara så villrådig. Vill han ha mig eller ej?? Jag är så SÅRBAR! Jag har inte öppnat mig för honom men ändå har han mitt hjärta i sin hand liksom. Åh det tar livet av mig. Så jag spelar spel för att skydda mig själv. Jag spelar så jävla tuff. Han har inte sett genom det - än.

C har inte sagt ett ord om J den sista veckan. Det kan inte vara bra? Jag har inte frågat heller. Vet inte om jag vill veta. Fast det ville jag ju sist? Är det verkligen bara en vecka sen hon kom hem från jobbresan och berättade allt han sagt om mig? Läste i loggarna att han redan för två månader sen var helt bestämd på att han skulle häls apå mig, även för EN månad sen pratade han om det. Det är alltid han som tar upp det också. Och så förra torsdagen, då gav han mig tom en ungefärlig tid när. September.

Önskar jag springer på honom i morgon. Önska kostar ingenting. Men jag vet att hur jag än försöker spela tuff kommer jag bli så oändligt besviken om jag inte gör det. Eller om han... åh fasa.. om han.. går hem med NÅGON ANNAN!! Hjälp vad jobbigt det skulle vara. Ångest vid bara tanken.

Jag önskar att känslan av att allt det här är på låtsas ville ge sig, att allting inte var så dömt att trasas sönder, att allting inte gjorde så jävla ont och att vi inte behövde spela dessa jävla spel. Jag önskar så mycket. Önskar han bara kunde se på mig och jag på honom och att vi skulle se allt precis som det verkligen är. Och veta.

And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive
-iris-

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-10 22:24