My So Called Life
Freedom is just another word..
Åh. Livet är så varmt och outhärdligt och tristoch händelselöst och långsamt och GAAAAH.
Jag har en av mina episoder.
Det kryper i hela kroppen, trycker över bröstet, jag är någon annan stans hela tiden. Vart vete fan. Jag är ingenstans. Någonstans där det händer saker kanske? Där det är dramatik och spänning och där man inte vet vad som kommer att ske i nästa ögonblick. Var som helst som inte är Här. Där Jag Är.
Jag märker hur jag mitt i djuplodande och intressanta konversationer plötsligt försvinner bort, hur jag inte kan hålla en tanke i mitt bultande huvud. Hur jag hela tiden längtar bort bort bort. Jag avskyr detta tillstånd som jag så ofta hamnar i. Det är precis som om jag aldrig någonsin blir nöjd med det jag har, med var jag är. Är jag så odräglig, att jag aldrig kan nöja mig?
Jag tror det.
Drömmen jag aldrig drömt
Gömde mig undan tjocka släkten i ett gästrum i föräldrarnas hus. Låg på en säng i värmen och funderade på framtiden. Som jag gjort så osedvanligt mycket ända sen J kastade ur sig det där om ett eventuellt barn. Jag som mest befinner mig i Nu:et eller Då:et men aldrig i framtiden. Jag tänkte att nog vill jag väl ändå ha ett stort trähus - tre våningar, med mängder av rum och skrymslen och kanske lite tinnar och torn. Nog vill jag ha den där trädgården med träden och gungorna och syrenbersån.. det där jag alltid föreställt mig att jag en dag ska vara mogen för? Nog kan jag tänka mig att skaffa en liten knodd till, lagom tills att de jag redan har blivit stora och självständiga..? Kanske med J, kanske med någon annan..
Men tanken kvävde mig. Att äga så mycket!! Det kändes som om jag låg fastbunden där i sängen, som om enbart tanken på detta hus och detta liv - detta lyckliga liv - låg över mig och tyngde ned hela mig tills kroppen värkte och själva själen i mig skrek rakt ut.
Nej, det där är drömmen jag önskar att jag hade. Drömmen jag önskar att jag kunde drömma. Min verkliga dröm, som ligger så där nära mitt hjärta, är helt annorlunda. Jag drömmer om att inte äga något mer än det jag kan bära med lätthet. Att vara helt fri. Att köpa en biljett till ingenstans och försvinna bort från alla bojor och krav och allt det här som håller fast mig. Kanske skulle trycket lätta över bröstet då. Kanske skulle jag kunna andas?
Men vem vet. Kanske förändras min dröm. Kanske kan jag drömma om att äga det där lyckliga trähuset som luktar såpa och bullbak. Kanske kommer jag en gång sitta i min alldeles egna syrenberså och se på min stora glada familj, på barnen som gungar och leker i lekstugor av trä - byggda förstås av familjens män. Kanske kommer jag att köra familjens bil till familjens sommarstuga och påta i min egen trädgård där jag odlar rosor och kaprifol. Kanske kommer jag att inreda mina rum med eftertanke och glädje. Kanske kommer jag vara lycklig i dessa stunder.
Yeah, right!
Happiness - schmappiness
Vi gör alla vår egen lycka. Och såna som jag är inte gjorda för någon slags pjoskigt sockersöt bullerbyvardag. Jag skulle aldrig känna mig riktigt hemma, aldrig känna mig riktigt rätt. Att äga så mycket saker - hus och bil och sommarstuga och fylla min vardag med rutiner och heminredning och meningslösheter.. nej, jag kan inte tänka mig att det skulle göra mig lycklig.
Jag är en rotlös människa, vare sig jag vill eller ej.
Och kanske kan jag aldrig vara riktigt lycklig
om jag inte får vara FRI.
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-06 18:10
Känner igen det där. Prylar har nog egentligen aldrig gjort någon lycklig.Det bara verkar så och så ser det "så himla bra ut".
Skrivet av Diana, 2007-08-06 18:36