My So Called Life

Någon frågade mig nyligen om det kändes som om cirkeln sluts nu när jag flyttar "hem". Jag skrattade då men i efterhand har det slagit mig att kanske kan man se det på det sättet? Jag återvänder ju faktiskt till ett slags ruta ett efter ett decennium på rymmen. Går på något omedvetet sätt tillbaka till att försöka skapa det liv jag inte var mogen att hantera då.

Men jag tror inte på slutna cirklar. Mitt liv har snarare gått i spiraler - ibland upp och ibland ner. Om mitt liv överhuvudtaget innehållit någon slags cirklar så är de snarare av den onda typen, de där rackarna vet jag allt om. Men nej, slutna cirklar existerar inte, ingenting är definitivt och ingenting varar för evigt. Och det är en bra sak, vem vill traska runt i en cirkel?

Däremot har det börjat gå upp för mig att kanske har de sista åren här i Småköping varit en slags mellanlandning, ett slags sluss som gjort mig redo för vad som oundvikligen skulle kommit förr eller senare. Jag var helt enkelt inte redo tidigare. Trots att jag vänt ryggen åt drogerna, trots att jag återvänt till hemlandet, trots att jag fått barnen. Jag gjorde vad jag gjort hela mitt liv, jag flydde. Gömde mig i den här lilla hålan och undvek livet. För mig är det oförståeligt men folk är ofta imponerade av mitt liv. Jag fattar inte hur de kan tycka så, det är som om de tror att det var modigt av mig att fly undan livet så fort som mina taniga små sextonårsben orkade bära mig. Så långt bort jag någonsin kunde både fysiskt och mentalt. Jag lade hav och land mellan mig och det där hemska livet som skavde sönder mig och åt upp mig inifrån. Jag dövade smärtan med vadän jag kunde komma över. Det var sex, droger och rock'n'roll varenda sekund av varenda minut i fem långa år. Åh gud vad jag har flytt, sprungit och gömt mig och försökt "hitta mig själv". Det är sånt bull. Jag fanns ju där hela tiden. Jag sökte inte mig själv, jag flydde från mig själv.

Och nu är jag tydligen redo att återvända. Som en ny människa. Inte bättre på något sätt. Jag vill inte säga att det hårda livet gjort mig till en bra människa, snarare tvärtom på många sätt. Delar av mig är så sönderslitna att de aldrig kommer läkas. Jag har i min flykt samlat på mig ännu fler demoner och åsamkat mig själv mycket mer skada än jag trodde jag kunde överleva. Men jag överlevde.
Jag lever!
Som konfusius säger: det handlar inte om att aldrig falla - utan om att resa sig igen.

Trasig och fransig och ärrad måhända. Men jag står upp - och flyr inte längre från mig själv.

Kanske kan man se det som en cirkel som sluts. Själv vill jag snarare se det som att jag vänder blad och börjar på nytt avsnitt. Allt det gamla finns kvar där på de tidigare sidorna, men i detta kapitel kommer intrigen vara lyckligare och enklare och hjältinnan starkare och modigare än hon någonsin varit förut.

Så än en gång lämnar jag allt jag känner till och gör som Pumbaa - lämnar mitt bakomflutna före mig.

[12 days and counting]

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-06-18 21:09