My So Called Life

Jag tänkte inte skriva någonting i kväll, men så kände jag någonting som jag måste försöka förmedla. En vardagslycka av den där sorten som plötsligt slå dig och göra dig alldeles sådär sprickfärdig av kärlek.

Nu är det så att nyligen köpte jag med mig två beanie babies från jobbet. Ni vet de här små nallarna med små "ärtor" i magen. Gröna små nallar med texten "lillebror" respektive "storasyster" broderat på bröstet. Mina älskade underbara barn blev helt ifrån sig. De är inte vana vid att få saker direkt och uppskattar därför minsta småsak. Sen har de haft med sig de här små björnarna varenda sekund efter det, burit dem med sig i sina små ryggsäckar och låtit de sitta bredvid tallrikarna vid matbordet. Sonen döpte sin till "Brum-lillebror" och dottern proklamerade att hennes hette "Anneliss".

Nyss tassade jag som vanligt in i barnrummet för min lilla stoppa om, pussapå, stå och beundra-ritual efter att de (äntligen) somnat. Finns det någonting bättre än att bara stå och se på sina sovande barn?

När jag lutade mig ner för att stoppa om min bleka lilla son låg han som vanligt på rygg med händerna över huvudet och benen smått utåtvikta i den där grodliknande ställningen som man ofta ser bebisar sova i. Munnen så där plutig och söt och andetagen lugnande rena och fina, inget pipande eller rassel ikväll. När jag drog upp täcket, som han som alltid sparkat ner i fotändan, över honom såg jag att Brum-lillebror låg på hans bröst. Mitt på hans ofattbart bräckliga lilla treåriga bröst, en grön liten nalle som täckte spidermanfiguren på den slitna pyjamaströjan.

Jag log så att kinderna stramade, stal en extra puss från hans mjuka kind och stoppade om både honom och nalle ordentligt. Sen vände jag mig mot dottern som sin vana trogen snurrat in täcket i benen , knölat ihop kudden och låg i någon slags till synes fysiskt omöjlig version av framstupa sidoläge. Jag trasslade försiktigt loss henne ur täcket och reflekterade över hur många blåmärken och skrubbsår en femåring möjligen kan få plats med på sina spinkiga små sommarben, hon måste slå något slags rekord oavsett. När jag lyfte täcket från hennes mage såg jag plötsligt att hennes nalle, den lika gröna lilla Anneliss låg där. På precis samma ställe, mitt på bröstet. Synen var så hjärtsnörpande söt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag strök hennes badvåta hår från pannan och la min kind mot hennes.

Sen stod jag en sekund, en minut, en livstid, i ljuset i dörröppningen och bara såg på dem.

Mina barn.
Mina älskade barn.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-06-15 22:57