My So Called Life

Åh herregud, what the FAKK hände igår???

Kort sammanfattning: jag och C började dricka sent, vi gick hem till X (min gamla "sovkompis") på fest. Vid elva- halv tolv lämnade vi festen för att gå 200 meter till krogen. Jag mådde jättebra och var helt ok. Ringde Mr. B en snabbis för att kolla vad han gjorde, som jag trodde var han hemma med sina barn, han såg på film med sonen. Skämdes lite för att jag störde. Inte kunde jag ana hur mycket jag skulle komma att skämmas bara en liten stund senare.

Vi kom fram till krogen och jag gick in och hängde upp min och C's jacka. Vandrade in, gick upp till baren. Och sen är det Svart. Jag tror jag såg någon kille jag kände igen, men är inte säker. Tio minuter senare mådde jag nämligen inte alls särskilt bra! Helt plötsligt kunde jag inte stå på benen, jag sluddrade och visste knappt var jag var!! Det var ohyggligt!!!! Jag kände att jag var TVUNGEN att ta mig därifrån, lyckades med stor ansträngning hämta jackan och ta mig ut. Sen föll jag till marken. Det stämmer fan inte!!! Jag blir inte SÅ full på några minuter helt enkelt, så mycket drack jag INTE. Vad fan hände med mig!!?

Jag vet inte hur det hände men C och X kom ut till mig. C var arg och skällde som besatt, hon trodde jag fejkade och jag förstår henne, vem går från helt ok och salongsberusad till stapplande omeddelsamt fyllo på fem minuter?? Men X var snäll. Jag ville att han skulle be mig gå hem till honom eftersom han bor bara minuter från krogen och jag stod inte ut med tanken på en taxi eller på att gå de 2,5 kilometrarna hem. Jag kunde inte stå, kunde inte sitta, ramlade hela tiden och kunde inte kommunicera ordentligt. Jag blev så jävla RÄDD. Vid ett tillfälle föll jag in i en taggig buske och pga en kjol så kort att den knappt täckte rumpan blev resultatet att mina lår nu är blodigt sönderrivna. Klockan var fortfarande före midnatt.

Sen vet jag inte vad som hände men jag tappade bort de andra och stapplade omkring själv i en riktning jag hoppades var hemåt. Jag hade ingen aning om var jag var någonstans, jag bara gick. Och jag försökte ringa folk men ingen svarade, till slut fick jag ha totalpanik och ringde Mr. B. Åh herregud min skapare.... Låt mig bara dö NU. Jag var helt borta ju, visste inte var jag var eller vad jag gjorde och jag var så skräckslagen, jag ville bara prata med någon som kändes trygg i detta okända.

Jag pratade länge med honom men minns inte vad som sas, jag vet bara att han frågade var jag var om och om igen och att jag inte kunde svara på det utan att jag sa saker som "jag ser en orange skylt". Jag kunde inte se bokstäverna på skyltarna, min syn var begränsad till ljus, mörker och färger. Åh herregud vad läskigt det var. Så här såg världen ut på ett ungefär:

Men på något vänster måste mina ben instiktivt ha burit mig hem, trots att det tog en lång stund. Någonstans på vägen ramlade jag in i ett skogsparti, stoppade fingrarna i halsen och lyckades spy, något jag aldrig kan göra spontant. Efter det var jag en aning mer medveten.

Så jag tog mig hem till slut. Där väntade C. X ringde och sa att han hade erbjudit mig att gå hem mig, det minns jag inte. Han är söt. Jag ringde också Mr. B igen för att säga att jag var hemma. Jag tror han mest var lättad att han slapp leta rätt på mig.

Sen föll jag ner på sängen med kläder och allt på. Klockan kan inte varit mer än ett. Vid sjutiden kom lillen in och ville se film, jag kände mig som om jag fått en död hamster nerkörd i munnen, blivit överkörd av en ångvält, skjuten i huvudet med en kanon och sen släpad genom törnebuskar. Jag mådde med andra ord FINT. hah. Först visste jag inte ens var jag var, men sen föll pusslet på plats, och då kom SKAMMEN.

Seriöst, detta var så jävla läskigt. Hade någonting hänt mig vet jag inte om jag skulle överlevt, jag tror inte mitt trasiga psyke kan överleva ännu en skändning. Åh herregud vad jag skäms. Var jag TVUNGEN att ringa honom???? Messade honom nu på morgonen och gjorde klart att jag förstår helt och fullt om han aldrig vill prata med mig mer.

Fy fan vad dåligt jag mår. Mest ångest men fysiskt också. Fan Fan Fan... Men jaja.. är väl bara att ta det lite lugnare i fortsättningen. Nu har jag haft min katastroffylla för i år. Men fan alltså, jag är för GAMMAL för sånt här! Skärpning i fortsättningen. Nu ska här levas nyktrare. Efter flytten kommer jag iofs vara helt torrlagd, men jag måste ju överleva så pass länge också....

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-05-20 11:02