My So Called Life

Konstig titel jag vet, men vem bryr sig.

Jag har funderat på ett av mina många små problem idag. Och naturligtvis handlar det om Män. Eftersom de är livets krydda och så djävulens välsmakande och fascinerande, samtidigt som de är en Royal Pain in the Arse såklart.
Jo.
Så här är det. Jag är 26 år ung med minst tio år av trotsig självständighet bakom mig. Jag har bott i minst tre olika länder under denna tid och haft ett otal olika jobb, från fabriksarbetare och bartender till bilförsäljare och servitris. Jag har testat det mesta, även äktenskap, och är därför numera för evigt stämplad som "frånskild". Jag har två helt fantastiska barn med en stackars avdankad rockstar som jag träffade under hans karriärs höjdpunkt. Jag var för övrigt Norra Europas svar på Yoko Ono vad Det lovande unga rockbandet beträffar. Hursomhelst så är jag kanske inte riktigt representativ för alla unga kvinnor i min ålder.

Nu till problemet. De senaste åren har jag av någon anledning sökt mig till yngre killar än någonsin, kanske är det någon slags åldersnojja, eller så är alla bra äldre killar redan uppsnappade i trevliga små villa-vovve-volvo-arrangemang, vad vet jag? Hur som helst så har jag insett att för dessa småpojkar som knappt tagit studenten är jag i mångt och mycket en gammal tant. Inte vid första anblick kanske men då de får inblick i mitt liv och inser att det till stor del består av att klippa kuponger, pensionsspara (eller ja.. typ), ica kundkort, barnuppfostran och diverse mer eller mindre helvuxna saker så blir de livrädda. De äldre killarna däremot ser mest mitt gröna (rosa/lila/svarta/randiga/spajkiga/oborstade) hår, mina festivalkängor, piercingar, tattoos och hör min bråkiga musik. Alla de saker som gör att jag måste visa leg varje gång jag köper snus och bråka med busschaufförer för att få betala vuxenpris. (vuxen = 16+, någon måtta får detväl ändå vara) Så för de yngre är jag för seriös och för de äldre är jag för tonårig. Snacka om catch 22.

Jaha säger ni, så färga håret brunt, losa piercingarna, göm tatueringarna och lyssna på lars winnerbäck på låg volym då, så är problemet löst.

Never. För jag har efter ett helt liv av att försöka passa in (utan att lyckas) äntligen kommit till rätta med att bara vara mig själv. Och om man inte duger som man är så kan det ju faktiskt kvitta.

Romance update:
Mr. B ringde mig idag! Bara för att fråga hur det var med mig och barnen, om de var friska igen och om de gillade filmerna han gav oss. Så sött! För sött kanske, jag är misstänksam mot honom, mot hans motiv och delvis mot mina egna, vad är det han/jag vill egentligen? Trots det pirrade det allt till när jag såg hans namn på mobilen. Men han är ju en av de äldre pojkarna och jag frågar mig ändå vad han ser i Mig. Hans dotter föddes trots allt redan då jag gick i mellanstadiet. Sen sa han att vi skulle höras "i veckan", underlig sak att säga en fredag eftermiddag. Men så är jag notoriskt övertolkande. Jag var nervös och vågade inte fråga honom vad han ska göra i helgen heller. Suck. Undrar om han sett genom min kaxiga fasad än, hoppas inte det.

Men skit samma, poängen är ändå att HAN RINGDE! Han vill alltså ha kontakt med mig. .....hmm.. innebär detta att bollen är i mitt hörn nu? Att jag måste höra av mig nästa gång? Jag slåss mot min överbeskyddande kalla axel som instinktivt börjar vändas mot honom. Ska jag ringa i morgon och smida medan jag fortfarande är lite varm från hans överraskande samtal idag? Vad betyder allt detta? Hjälp. Så många män och så lite koll, fattar inte hur jag någonsin lyckats snärja alla de pojkvänner jag haft.

Nej nu ska jag börja plöja genom de typ 700 sidor litteratur jag måste forcera de närmaste fem dagarna. På engelska dessutom, kansliengelska. Gråt, gnäll, ynk.

May the Force be With You.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-05-18 19:04