My So Called Life
think outside of the box
Sex and the Tiger in Småköping?
Det var någon som skrev att jag påminde en liten liten aning om Carrie från Sex and the City när jag skrev. Jag vet inte om jag riktigt skulle kunna gå i hennes skor, även om jag är rätt grym på skyhöga klackar, men det fick mig att återkomma till en annan fundering som jag ofta har. Minns ni den där gamla filmen "The Truman Show"? Jim Carrey som bor i en liten idealisk småstad men så visar det sig efter ca 30 år att alla han känner är skådespelare och att allt han känner till är kulisser och fejk i en enorm tv-studio? Jag funderar ofta på om mitt liv på samma sätt är en slags moraliskt misslyckad och barnförbjuden såpopera. Om det sitter folk bänkade med popcorn och läsk och skrattar sig fördärvade över mina många gånger dråpliga små äventyr. "Sex and The Tiger" Om någon trendig och uppstressad regissör sitter och ropar till någon side-kick att "Nu droppar tittarsiffrorna, ingen vill se henne sitta och stirra ensam i butiken, släng in en snygg kille och vrid upp temperaturen".
Det skulle kunna vara så.
Eller så är vi alla del av något slags enormt vetenskapligt experiment. För precis så jäkla osannolika och meningslösa känns de intriger som Småköping och övriga städer jag bott i levererar på löpande band. Lika pointless som Big Brother och dubbelt så smaklösa. Ni som läst min gamla blogg vet säkert vad jag pratar om.
Den här lilla fantasin jag har förstärks av min vana att alltid fylla huvudet av soundtrack. Varje sekund jag är ensam utomhus trycker jag in öronsnäckorna och blåser ihjäl hjärncellerna med musik på högsta volym, och det slår mig ofta hur overklig världen blir då den förlorar sina naturliga ljud. Det känns som om man vandrar omkring i en film för jämnan och även de mest osannolika händelser tycks banala.
Nu kanske ni tycker att jag tänker för mycket, men kan man verkligen göra det? Hur ska man någonsin kunna se utanför ramarna om man aldrig tänker på saker ur osannolika perspektiv? Om inte vi människor gjort detta sen begynnelsen skulle vi säkerligen fortfarande skutta omkring med knogarna i backen och slå varandra med pinnar. Istället för att flyga till månen och mörda varandra med groteska kemiska vapen dvs.. (betänk dock att tänkande också gett oss underbara insikter, poesi, matematik och tekonologi som förbättrat livet för miljarder människor)
Överdrivet och orealistiskt tänkande för oss framåt, både som individer och som släkte.
Så tänk inte på, tänk OM.
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-05-16 20:47
Jag brukar också tänka på att vi nog alla är en del av ett giganstiskt vetenskapligt experiment. När livet är jävligt utan anledning brukar jag ta upp det jag har närmast till hand, till exempel en ketshupflaska och le mot en inbillad kamera. Maken blir vansinnig varje gång och livet känns lite bättre, lite roligare, lite mer sorglöst och jag kan för en stund glömma allt jävligt. Fungerar väl bara om den man umgås med har sett filmen... Kanske är lite svårt för dagisbarnen.
Hejja Sexy Tiger in the small City!!
Skrivet av lilla_Py, 2007-05-17 09:44