My So Called Life
Snart rasar allt.
Det snurrar, snurrar.. jag vet inte hur man stannar, snart krashar jag. Jag står vanmäktig vid sidan om mitt eget liv och ser på när allt bara far förbi i en vansinnig fart och snart klarar jag inte av att hålla fast längre!
Efter en vintern klädd i en grå tristess jag aldrig förut upplevt, utan minsta lilla sorg, glädje, dramatik, passion eller romans. Efter sju månader i känslomässig koma orsakad av smällen jag tog förra sommaren. Efter detta inte-existerande halvår tog jag saken i egna händer och konstruerade en avancerad plan för att rivstarta livet igen, genom att göra något så fel och omoraliskt att jag skulle tvingas känna. Man kan säga att jag tog den hårda förtorkade sten mitt hjärta förvandlats till och kramade en snöboll av känslor runt den, det fungerade överraskande väl måste jag säga och för varje vecka som gått har jag byggt på denna kognitiva snöboll med nya känslor, intryck, upplevelser och åtaganden. Jag tror jag blev övermodig för nu inser jag att jag tappat kontrollen igen. Livet är inte längre för litet, det är för mycket! Jag orkar inte bära det längre. Och likt en snöboll som rullar nerför en brant växer det hela tiden, helt okontrollerat och vid det här laget har jag ingen möjlighet att stanna det!! Jag ser en stenvägg i slutet av backen, som närmar sig med rasande fart och jag är på väg rakt in i den!!!
Så här är det. Varje dag är en kamp mot tiden - som blivit min värsta ovän eftersom den aldrig räcker till, mot tröttheten som bara växer och växer och totalt slår ut mig, mot ångesten och skuldkänslorna som förlamar mig och slår ner mig i slutet av varje dag då jag inser att jag ännu en gång misslyckats med allt. Klädhögarna i soffan, smutsfläckarna på golven, disken i köket, de tomma flyttlådorna som väntar på att fyllas, de tunga böckerna som väntar på att studeras och läras in, seminarium som ska medverkas i med kunskap och engagemang, arbetet som ska åkas till och genomföras klanderfritt dag för dag och sist men inte minst BARNEN som ska kläs, födas, hållas rena, uppfostras och underhållas och vårdas då de är sjuka. Det är minst tre dygn av arbete för varje dag och jag är bara en enda liten ynklig person, min egen sömn och vård finns inget rum för alls. Förlupna pappans enstaka timmars avlastning är lika inrutade som resten av tiden, då arbetar jag och kämpar för att hålla liv i de relationer jag mödosamt byggt upp. Även det sociala livet som jag så desperat behöver för att överleva har blivit en kamp.
Den sista veckan var planerad in i minsta minut. Där fanns klockslag för allt, föreläsningar, middagar, lekstunder, badtider, inläsning av kurslitteratur, begravning och arbete. Men hela planeringen föll samman. Jag hade inte räknat med min shockartade återträff med fröken tårkanal och den utmattning den nyfunna gråten efterlämnade. Hade inte räknat med att böckerna inte skulle levereras i tid vilket gjort att stressen och pressen att fortsätta prestera toppbetyg blivit outhärdlig. Jag hade definitivt inte räknat med att sonen skulle kruppa de tre senaste nätter och hålla mig vaken under långa och plågsamma timmar i väntan på den Stora hostattacken eller Astmaanfallet. Jag hade inte räknat med att dottern skulle bli magsjuk idag och att jag skulle tvingas utnyttja alla de få kontakter jag har för att lyckas ersätta mig själv på butiken. Jag hade inte räknat med denna enorma trötthet som inte är av denna världen. Jag kommer på mig själv med att vackla och nästan falla medvetslös om jag är stilla mer än någon minut åt gången. Men sömn finns trots detta inte ens på kartan, kroppen kryper och hjärnan går på högvarv dygnet runt.
Och jag skäms, skäms för mitt hem som är ett under av oreda och smuts trots mina sena nätter med skurtrasor och sopborste (dammsugaren kan ju väcka barnen från den sömn som vi kämpar så för att åstakomma varje kväll). Skäms för att jag inte hunnit läsa de böcker som jag inte ens fått hem, trots en månads framförhållning med beställningar. Jag skäms för att jag är en ensamstående förälder som inte kan förlitas på utan som måste lämna min arbetsplats utan förvarning. Skäms för att jag är så trött att jag knappt orkar hålla de sjuka barnen isär då de slåss om den bästa platsen på den smutsiga soffan - som jag för övrigt skäms över.
Och mitt i alltihop ligger skräcken som ett isberg av ångest. Skräcken för att jag ska dundra rakt in i den där massiva väggen och misslyckas totalt. Att jag inte ska orka studera vidare, att jag ska bli.....(andlös paus).. arbetslös..
För sanningen är denna: ingen vill anställa en ensamstående småbarnsmor utan kvalifikationer eller socialt skyddsnät. De arbeten jag kan utan och innan - service: butik, pub, restaurang - är inte ens en valmöjlighet eftersom jag omöjligt kan jobba efter klockan 18.00 på vardagar och aldrig på helgen. Jag kan inte jobba över, jag är inte pålitlig - när sonen får sina virus kan jag bli hemma i upp till två månader i sträck. Ändå skulle jag skuldbeläggas för arbetslöshetens skull och straffas enligt den nya politiken. Jag ser det på så många av mina olyckssystrar som snart kommer att duka under. De har förlorat en så stor del av den knappa inkomst de hade att de nu tvingas ta alla skitjobb de kan finna, städa främlingars hus i stort sett varje ledig stund som finns. Jobba svart och vitt om vartannat sju dagar i veckan, tvingas lämna barnen med dyra barnvakter som knappt gör det lönt att arbeta. A-kassa och timanställning betalar nämligen inte både hyra och mat och över dem hänger ständigt hotet om ekonomisk undergång. Utarbetade och uppgivna kämpar de på dag för dag och lever verkligen enbart för stunden, det finns inga marginaler för trasiga bilar, nya stövlar eller resor. Det är den situationen jag har att möta om jag misslyckas, om jag inte kan sakta ner min egen fart och lyckas överleva bara en liten stund till. Bara lite till.
En dag i taget.
Hjälp.
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-05-15 16:07
Önska jag var lika säker på den saken som du verkar vara vännen. Tror att du har en förmåga att placera mig på någon slags övermänsklig pedistal.
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-05-15 21:11
Snälla lilla Tigern, du ska absolut inte skämmas. Jag ska berätta för dig om en fantastiskt kvinna jag känner. Hon har det precis som du, ensamstående med två barn. Hon kämpat med ekonomin genom att jobba extra (svart) på en lite presenbutik så ofta hon kan. Han pluggar dessutom, precis som du och hon gör allt, precis allt för sina underbara små barn som hon älskar utöver allt annat. Jag vet dessutom att denna underbara kvinna kommer att klara det till slut, för innerst inne är hon så otroligt stark, precis som du. Du måste inse att du är den underbara, starka, smart (1.8) och fina kvinna som du verkligen är.
Och du, dessuton har min vän klasskamrater som gärna ställer upp för henne. Va inte rädd att fråga dem om det är något som du tror att de/han kan hjälpa till med.
Puss på dig din lilla tiger....
Skrivet av ?, 2007-05-15 20:35