My So Called Life

Det finns dagar då jag inte står ut
med mig själv.
Då jag vill krypa bort, ut
ut ur mig själv, långt jävla bort,
in under den sten där jag hör hemma.

Det finns dagar
då blotta åsynen av min handrygg
i pereferin
blotta åsynen av ett knä, en arm..
tyngden av det ena benet över det andra, känslan av jag
får mig att må så jävla-fucking-illa!
Och Hata
Hata detta vidriga fängelse av kött
denna... kropp.. som jag lever instängd i!!

Det är en sån dag i dag. En riktig fyfanvadjagärvidrigochgrotesk-dag. Det är i stunder som dessa som jag är helt oförstående för och rentav föraktar de där mer sällsynta stunderna då jag ser mig i spegeln och tänker att kanske är jag lite fin ändå? Som om någon skulle tycka jag är attraktiv, inte en chans i helvetet. Jag är inte dum, jag fattar bättre än de flesta och jag fattar inte hur någon kan se något attraktivt hos mig. Den som påstår sig göra det är antingen

1. 1: En lögnare som är ute efter något
   2: Helt blind/dum i huvudet

Nej det där självhatet börjar väl ebba ut en aning nu. Ingen orkar gå runt och känna så där hela tiden. Egentligen är den värsta känslan den av total utklassning som jag känner i närheten av mina vänner. De är alla så vackra och intressanta och gör allting med mer klass än jag. Jag är så klumpig och överkänslig, jag pratar för mycket och säger alltid fel saker. Och jag är tjockare än dem allihop tillsammans. Förstår inte hur jag kan undgå att se det på de där bra dagarna. Det är ju så smärtsamt uppenbart. Men i grund och botten handlar det väl om något annat än själva kroppen, en mental demon någonstans där inne som trängs bland alla de andra. Jag funderar på att anmäla mig själv till en hederlig gammaldags exorcism, kanske kan bli av med de där jädrans spökena en gång för alla.. Någon som är bevandrad i den konsten måhända..?

Men nu ska jag fixa kvällsmat åt mina barn + treåriga lilla kusinen som är bonusbarnet för kvällen.

L8r

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-05-02 18:55