My So Called Life

..med svåra steg.

Svårt att skriva just nu. Det är väl inte det att jag egentligen mår så väldigt dåligt, jag är mest lite hopplös. Jag vill så gärna fungera och smälta in och ta lätt på allt som sägs. Men jag tar vissa saker så personligt. Inte allt och inte från alla men från de som gör mig osäker, som t.ex. J. Därför bör jag undvika att sätta mig i situationer där jag känner mig så osäker, men hur gör man det?? Jag har jobbat hårt på att spela cool och skjuta J ifrån mig nu.. är det rätt? Jag har lyckats bra i allafall, han beter sig likadant tillbaka och det är omöjligt att veta om han gör det som svar på min jag-bryr-mig-inte-attityd eller om han faktiskt inte bryr sig. Och den frågan gör mig ännu mer osäker. Grrr.. Jävla catch22 det här... Det bästa vore om vi sprang på varandra ute igen, så där enkelt och lätt utan krav. Då skulle vi kunna reda ut detta.

Men men, som sagt mår jag inte så hemskt dåligt. Det är värre med C som är fullkomligt hjärtekrossad. Hon tvingades lämna en kille som hon är hemskt kär i. Han ville inte ha någon plats i hennes sons liv och dessutom var han en riktig dr. Jekyll och Mr. Hyde. Hon frågade mig hur fan jag överlevde efter L. Och jag tänkte tillbaka och frågade mig själv samma sak. Hur överlever man? C menar att det värsta är känslan att ha blivit lurad och nog kan det vara så. Det är känslan av att ha blivit grundlurad, sviken och tillintetgjord. Och så förstås den förlorade stoltheten.

L jobbade så hårt på mig, bedyrade hur kär han var i mig, hur vi borde vara tillsammans. När jag sa att jag inte kunde vara sårbar och släppa in honom just då, att han måste ge mig tid, så kysste han mig bara och bad mig släppa på försvaret och lita på honom. Så en dag släppte jag taget och kände efter på riktigt och FASEN vad hårt jag föll!! Det var det mest fantastiska och samtidigt det mest skrämmande jag någonsin varit med om. Men strax efter det försvann L. Jag har aldrig känt mig så tillplattad. Två fruktansvärda månader senare kom han tillbaka, vi hade saknat varandra sååå mycket. Han var full av ursäkter och förklaringar och jag smälte in i hans armar - där jag hörde hemma. Och så fortsatte det så. Efter den tredje vändan var jag helt söndersliten. Och sen dess har jag aldrig känt efter igen.

Vad jag vet är att C kommer må bättre så småningom, ganska snart tom. Hon har stoltheten i behåll. Hon har själv vänt sig om och gått. Det är bara att ta en dag i taget och minnas att andas och hålla sig levande. Så läker hjärtat sig själv tills alla såren slutat blöda. Man överlever faktiskt.

Så jag sitter här nu och spelar kall med J. Men saken är den att känslan i magen har lagt sig och det känns som om det saknas något mellan oss. Som med M. Kanske är det bara skönheten man faller för?

En annan sak som känns mindre bra är att det finns människor som uppriktigt inte bryr sig om andra. Som är beredda att offra vem som helst för att själv få det lite bättre. Som tycker att helt oskyldiga, hårt arbetande barnfamiljer som går under är ett rimligt pris för att komma åt ett gäng fuskare. Det är så obegripligt att det finns männisskor som inte bara står bredvid och låter detta ske utan dessutom hejar på vid sidlinjen. Den enda förklaringen är att de inte sett det med egna ögon, det måste vara så. Det måste vara så. De har väl helt enkelt inte sett hur illa människorna far. Hur mycket hårdare de mest utsatta jobbar för mindre lön. Och de som far mest illa är förstås barnen. Men kanske är det värt det att offra dessa barn för "nationens" skull, kanske är jag bara överkänslig? För inte FAN är det för människorna och medmänsklighetens skull. Kanske bör man göra som de blå, följa naturens lagar och låta de svaga utplånas.

Och så får jag frågan om jag är ARG. Om jag är arg??? Ilska kände jag innan detta blev verkligheten, vad jag känner nu är bara sorg och hopplöshet. Vi bryr oss mindre och mindre om varandra i den här världen och det är när människor jag skulle vilja tycka om uttrycker åsikter som "varför ska jag hjälpa andra?" som jag ångrar att jag satt barn till livet. Jag blir så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Förstår inte folk att det finns människor som blir lidande. Kan de ens förstå hur det känns att leva i total ekonomisk hopplöshet? Att veta att man varje dag sliter som ett djur utan att man någonsin kommer närmare tryggheten. Att inte ha minsta sparkapital, att aldrig få äga någonting själv, att inte kunna ge sina barn det som de andra barnen i kvarteret har, aldrig kunna åka på semester med dem eller skämma bort dem. Jag säger som en liten norsk pojke sa på tv i går kväll:

vi som har det bra är som bulorna i en ojämn väg, de som har det sämre är groparna. Vi måste fylla i groparna och göra vägen så jämn som möjligt för alla människornas bästa.

Visst ska vi som har det bra fortsätta ha det bra, men bli inte så bekväm med din tunga plånbok att du glömmer bort solidariteten med dina medmänniskor. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.

Nu måste jag köpa snus, nikotinabstinens!

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-05-01 10:31