My So Called Life

Jag önskar alla människor kunde förstå och omhulda skönheten i vemodets svävande och ogripbara uppenbarelse. Sorgsenhet motsäger inte lycka, de kompletterar, nästan förutsätter, varandra på ett underbart och vackert sätt. Som jag tidigare sagt så är alla människans känslotillstånd unika och bör vårdas, så också sorgen. Nu talar jag om den lätta och porösa sorg som ligger som en sval dimma över dig, inte den tunga sorg som river ditt hjärta i trasor och lämnar dig blödande på marken, den sorgen är även den nödvändig, men på intet sätt vacker. Den bitterljuva sorgsenhet som saktar ner världen drivs av kärlek och saknad och sveper sig om dig som ett lätt och helt ogripbart dimsjok i sommargryningen. Trollsk och förunderlig, sval och vacker får vemodet dig att tänka tillbaka och undra över allt som varit och som kunnat vara. Någon är förundrad över varför jag känner att det är så viktigt att förmedla dessa tankar, dessa känslor. men ser ni inte?? Ser ni inte skönheten..? Jag vill veta om ni känner världen lika starkt som jag, och om ni inte gör det så vill jag visa er.

Jag är ledsen om jag blir tjatig, men för mig är Damien Rice vemodet personifierad. Hans ord sjunger sorg och träffar mig som en pil i bröstet, genomborrar hjärtat. Men smärtan är en skön sådan. Som den ljuva smärta man uppplever i kroppen när man äntligen får vila efter en hård arbetsdag. Och han virar in orden i stråkar som på ett snudd på magiskt sätt gör dem och deras sorgsenhet levande. Man kan bli förälskad i världen en sekund bara genom att lyssna på hans sexiga svårmod. Hans bräckliga sorg väcker en värkande och odefinierbar längtan i mig. Idag vill jag dela med mig av en sång ni kanske hört förut. Men ta några minuter och lyssna, verkligen lyssna.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-04-29 11:10