My So Called Life

Ok, nu har jag gjort damage control på det här spektaklet. Jag har skjutit ifrån mig och skapat distans. Aldrig någonsin att han ska veta hur mycket han fått mig ur balans. Avskyr vackra karlar med sexiga mörka ögon som helt oförskämt fångar mig i flykten och rubbar mina bräckliga cirklar! Jag skickade ett aningen osammanhängande men förhoppningsvis förståeligt mess till J för att rensa luften en aning. Jag vill sticka hål på den här bubblan som växt runt honom och mig och avdramatisera hela skiten. Om jag vill ha kvar honom i mitt liv och se den där blicken igen så måste jag få honom att tro att veckan som gått inte betyder någonting. Men det gör den, på sitt obeskrivbara sätt.

Jag är som jag är och jag känner mig själv.. det kan vara så att vad jag fastnade för var den där gesten förra lördagen. Då han la armen om mig på morgonen och strök mig i nacken. Oavsett vad han menade med den så hände någonting i mig precis i den stunden. En längtan efter mer sånt. Mindre enkelt, okomplicerad och lättförglömligt sex och mer ömhet. Det är precis som den där duschen med F för snart två år sen. Den öppnade en dörr för känslor jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Det är det jag vill ha, jag vill visa och få ömhet. Kanske är det inte han som person som fått min mage att pirra utan bara det faktum att det var just han som strök sitt finger över min hud och såg mig i ögonen.

Sen hjälper det ju inte att han ser ut som en varelse skapad av lika delar poesi och synd. Visst är det ett extremt flummigt sätt att beskriva någon.. men vad jag menar är att han är otroligt tilldragande, rent av vacker, på ett sätt som jag tidigare bara upplevt vissa stunder med M då hans mjukhet sken genom i de där mörka brunnarna till ögon. Men den här killen är liksom mjuk i hela sin framtoning, hans rörelser är så där underbart manligt avmätta och lugna, inte nervösa och snabba som mina. Han skruvar aldrig på sig eller springer fram och tillbaka, han har ett otroligt attraktivt lugn och hans blick är fast och varm. Dessutom blänker den av något mera, något busigt, syndigt, och hans kyssar är precis rätt. Inte i stil med L kanske vars läppar förvandlade mig till smält vax i hans armar. Nej men han kysser mjukt och försiktigt och får mig att vilja smaka mer och mer. Allt detta gör honom otroligt sexig.

Men det kommer alltså inte bli mera. Och jag är stolt över mig själv för att jag lyckats avstyra detta så smidigt som jag gjort. För hur mycket jag än längtar efter att få uppleva det så klarar jag inte av att genomlida det känslomässiga trauma som det innebär att bli kär. Inte nu. Kanske aldrig. Förresten förtjänar J en flicka som matchar honom i skönhet och inte klumpiga missanpassade Jag. Att han ens valde mig från början är ett mysterium invirad i en gåta paketerad i en fråga.

J skrev i sitt svar idag att han är glad att vi lärt känna varandra, att han "diggar" mig. Varför känns det nästan sämre att höra det än om han skulle lovat mig världen och sen övergett mig? Det känns som när M sa att jag var en underbar människa - MEN.. Det där "men:et" hänger som ett damoklessvärd över alla komplimanger som vackra och känslomässigt otillgängliga män ger mig. När han är så där fin och snäll får man inte ens fly undan i den tröstande ilskan ju. Man får inte vara arg på honom för han gör allting rätt.

Åh, livets små problem. Nej.. nu ska jag nog grilla med S.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-04-28 19:00