My So Called Life

Min farmor dog idag, hon blev 94 år.
Jag är inte ledsen.
Är jag en dålig människa? Nej jag tror inte det. Hon accepterade aldrig mig och jag kämpade så fruktlöst efter att bli bekräftad av hennes familj genom hela min barndom pga hennes ställningstagande. Men jag önskade henne aldrig död, hon var inte heller en dålig människa. Det var bara det att hon jobbade hårt på att hålla distansen mellan oss redan då jag var en fyraårig liten flicka som helhjärtat välkomnade chansen att få en farmor och den familj som fattats mig innan. Men jag var ju inget äkta barnbarn. Och hon lyckades, hon var en mycket bestämd kvinna, själva stommen i hela släkten och den som ledde alla de andras inställning. Även gentemot mig. Så därför är jag tyvärr inte ledsen. Även om jag har hjärta nog att skämmas en aning för den sakens skull.

Och jag är absolut inte glad.

Får en knut i magen på tanken att möta släktingarna på begravningen. De kommer kanske inte tycka att jag har där att göra, så har det varit förut. Men jag kommer gå för min pappas skull. Även om jag inte delar hans blod så är han min pappa och han har förlorat sin mamma. Jag har slutat kämpa för att bli en del av den familjen, de har vunnit. Men jag tänker inte låta dem veta det. Aldrig.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-04-18 21:00