Ensamvargen berättar

Vet igentligen inte va ja har säga, va de e som tynger mej… Ja känner mej värdelös, ja bara förstör för mej själv hela tiden, gör allt för alla ska hata mej eller tycka att ja e jobbig känns de som just nu .Ja beter mej så jävla illa både mot mej själv å de som verkligen bryr sej om mej skiter ja i, ja gör aldrig nåt för nån annan – en efter en kommer de på vem ja e å att ja igentligen inte bryr mej alls, att de inte betyder nåt för mej. Varför blir de så här? Varför tröttnar ja på alla? Varför litar ja aldrig fullt ut på folk? Varför e ja ibland så jävla känslig (ingen tror igentligen att ja e de), varför fan beter ja mej så jävla ibland? Varför…….. Varför? Beror allt bara på att ja inte e social, inte har nåt behov? Varför slutar allt bara? Varför trycker ja bort folk när de väl börjar lära känna mej? Va fan håller ja på me? Varför i helvete har ja alltid uppfört mej så här? Varför har ja detta handlingsmönster? Va var de igentligen som gick fel från början å varför sätter sig bara den ena negativa...

Det är så logiskt, alla fattar utom du
du har inte en aning, du har inte en aning, aning
det är så logiskt, alla fattar utom du
du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu

Vers 1.
Hej jag heter petter är 33 nånting, vet knappt ut eller in, jag fattar ingenting
jag e fylld av begär, varje dag det tär
helt förblindad av mig själv och min egen karriär
jag dricker för mycket, men det förnekar jag
om du frågar mig om sanningen så tvekar jag
saknar röka gräs, ba en liten gås
jag hade nog torskat på droger om jag inte fått en psykos
nog torskat på det mesta om jag inte hållt mig i skinnet
för det kostar o festa när du trollar med sinnet
brukar skylla på trycket men jag krökar för mycket
en vinare varje kväll, det är så långt ifrån nyktert
försöker mörka mitt sätt men det blir ofta fel
du kanske känner igen mitt problem
det är då jag hatar mig själv, för jag e patetisk och vaknar upp i hell och ba känner mig så dekis

Chorus:
Det är så logiskt, alla fattar...

Ingen hund gillar nog att va ensam igentligen, vissa e bara bättre på att acceptera de än andra. En del går me påt, medan andra sätter ner en tass i marken å skällande säger "så här ska de inte va, ja ska va me dej matte!!". Så e min hund..

Har knappt pratat me dej å ja vet att du inte intresserar dej för mej, du vill säkert bara va snäll. Ja e inte intresserad av dej heller - du e alldelles för frammåt, trevlig, glad, social - allt som ja inte e, ser för bra ut för mej också för den delen... Kontsigt om du inte redan har en tjej!
Men du vill inte lära känna mej kan ja säga dej, de ingen idé - du kommer bara ångra dej när du inser vem ja e. Ja e långt ifrån som alla andra å de e lika bra att du inte vet de! Tanken slog mej aldrig även om ja inte tänkte att du hade nån direkt avsikt men som du den andra sa så va de säkert han som satt brevi som var intresserad å de kan du ju glömma direkt! Ja festar aldrig, ja dricker aldrig, ja kan å vill inte mingla, ja funkar inte i stora grupper, ja orkar inte me för hastiga saker, ja orkar inte va social, ja mår inte bra av att vara i stora grupper - speciellt inte bland jämnåriga, de kommer ja aldrig överens me!
Hade du vetat vem ja e så hade du aldrig tänkt tanken att fråga ens, men klart att du...

E våran relation slut nu? Undrade va du skulle säga, va ja skulle säga när dan va färdig - trodde aldrig att vi skulle sluta dan å kanske allt utan att säga ett endaste ord, inte ens "hej då"? Ja har hela tiden vetat att ja betyder/betydde mer för dej än va du kanske betyder för mej, dessutom vet du hur du ville ha de. Ja visste inte å vet inte nu heller, men just nu känns de bara som du gett upp mej när du började komma på hur konstig å osocial ja e - att du också har blivit osäker eller bestämt att de nu e över... Du har gjort att de kännts stelt de här veckorna, men allt beror ju egentligen bara på mej eller hur - tysta ja som inte ger nåt tillbaka får skylla mej själv! Varför va de inte lika bra som förra gången? Vi hade så kul då! Vi pratade som in i helvete å ja har nog aldrig vatt så social så mycke på en gång, åtminstone inte utan att tröttna! De va nog för att vi lärde känna varandra mer å mer å våra samtal gick djupare å djupare - du kan prata om va som helst å har inte gränser. Igentligen har ja...

Du e bara mer erfaren av relationer än de ja tidigare haft i min närhet, eller så e du bara en person som alla borde va som, du kräver att man ger dej tillbaka också, att inte bara ena sidan ger.. Fattar inte hur alla andra kan ge mej så mycke? Du gav mej mer än ja gav dej å de e precis de som händer. Svaret e så enkelt: Du slutade ge mej när du insåg att ja inte gav nåt tillbaka å inte skulle göra de heller. När du börja komma på spåren vem ja egentligen e...

Ja känner att ja håller på att sabba kontakten å relationen me dej. Ja tog beslutat att berätta för dej hur ja e å mina problem, grejer ja aldrig sagt till nån annan å saker ja aldrig kommer tala om för andra. Ja kände/känner att du just nu e den enda ja kan prata allvar me, men ja vill inte hålla på å slänga alla mina känslor över dej hela tiden. Varför sa ja allt till dej när du liksom alla andra inte förstår, de hade ja ju kunnat listat ut innan? Va vad de ja kände för dej som ja inte kännt för nån annan? Varför valde ja att dra ut delar av mina "mörkaste" hemligheter? Ja vet att de delvis va för att du utgick ifrån att ja va en typisk tonåring å att ja hela tiden kände att mitt huve skrek "så e inte ja!!". Att ja inte e som alla andra, att ja e så annorlunda å inte kunde sitta å hålla me om de som ja inte va som, att ja ville vara mej själv å visa vem ja e. Men du har liksom missförstått mej å utgår nu ifrån att ja vill ha noll socialkontakt. Men de va liksom inte riktigt så de va, ja klarar inte av att...

Först nu går de upp för mej att ja bara sabbar för mej själv hela tiden, att ja alltid gjort de mer eller mindre utan att tänka påt! De e liksom inte undligt att ja inte kommer nånstans i livet eller gör nåt met. Ja sabbar allt, anstränger mej inte när de verkligen behövs, gör inte de som min hjärna skriker åt mej att göra, säger inte de ja tänker, tar inte egna intiativ utan väntar alltid på att nån annan ska göra de som ja såg för länge sen, att ja inte tar för mej i grupp. Enda gången ja verkligen gör min sak å visar va ja kan i praktiken - de e när ja e själv å e bombsäker på att ingen annan ser! Ja, socialproblem, jo ja vet, ja har inga problem att leva me mina "sociala problem" för mej e de inga problem, de e bara så ja e å de vet ja ju så väl å ja kan leva met. Men hur ska ja komma nånstans här i världen om ja vägrar visa va ja verkligen kan å när ja helt enkelt inte funkar i grupp typ, men samtidigt har ja inga problem att samarbeta me främmande. Ja gör helst allt själv men ja har inga problem att...