Ensamvargen berättar

Att gå in i väggen gör man inte på en vecka, men kanske på ett halvår eller ett år - när hjärtat bankar på hög varv dygnet runt, när man vaknar varannan timme varje natt, när alla tankar snurrar runt i huvudet om vad som måste göras och den eviga frågan hur tiden och orken ska hålla. De börjar märkas nu överallt, på senaste provet gick det till och med att läsa av i papprena, första tecknet är redan här - snart tippar det över, neråt. Vet inte hur det började men vet att jag inte mådde bra psykist innan heller - kanske var det där det började, vad det där om att jag tycker att jag har några kilo för mycket fett. Det började med att jag slutade att äta kvällsfikat för jag behövde det inte, sen försvann frukosten för det blev för krånligt med vovven, sen försvann middagen för jag ändå inte kände mig hungrig. Låter säkert som anorexia men så är det inte, jag äter jämt hemma och då äter jag massor men det är som magen vet att här på skolan blir det bara lite mat 1 gång per dygn. Visserligen blir jag inte fetare...

Känner mej så stressad så ja inte sover om nätterna. Ja jobbar hela dagarna och lägger mig visserligen att sova tidgit på kvällen - men huvudet jobbar 24 timmar om dygnet och sover aldrig. Allt tar bara mer och mer ut sin rätt. Jag hatar att plugga så här mycket, jag har inte tiden till allt, lärarna skiter u hur de lägger schemat och orken finns inte där längre. Jag gör allt i sista stund och hur mycket jag än jobbar när jag väl gör det så kommer jag ingenstans. Jag kan aldrig känna att jag gjort det som jag ska, det spelar ingen roll om jag så jobbar hela natten för det finns fortfarande alldeles för mycket kvar att göra.. Jag kan aldrig känna att jag är färdig. I hop med att jag har någon slags deprission just nu så funkar det inte, jag känner mig nere väldigt mycket och det är väldigt sällan jag känner att livet leker och att jag är nöjd med allt. Allt är bara som jag inte vill att det ska vara - ser bara hur jag vill ha allt, visst ska man ha något att se fram emot men ibland gör det mig bara ledsen att...

Ja kan må bra ibland, en del dagar e ja mitt emellan å sen finns det de dagar då allt känns fördjävligt – allt kan gå från bäst till sämst på en dag, det varierar så jävla mycke! Hur ja mår verkar helt bero på va som händer under dagen å hur de påverkar mej – men oavsett va som händer så tror ja att jag e densamma inombords – alltid. Ja e stressad, tankspridd, inte nöjd me nåt å är bara negativ. Men ibland kan dagens händelser ta mej bort från denna värld å de dagar de händer nåt negativt förstärker de inom mej å får nästan allt att falla.
Ja tror ja alltid mår likadant inom mej – va som än händer på dagarna..

Ida kom dan ja inte saknat - ja skulle flytta tillbaka till studentkorridoren och börja plugga igen, nu va de slut på praktiken. Ville verkligen inte tillbaka, de här veckorna som ja bott hemma har bara runnit iväg för mig, ja trivdes så jävla bra, de har gått så bra att komma överens me familjen me (för de mesta). Har tänkt mycke på de här att flytta tillbaka me vovven igen. Ett tag kändes de som att de hade vatt jättekul att åka tillbaka och bara vara, inte plugga. Men nu e ja här å ja vill inte bo här heller - de blev väll bra när man fick in sina prylar igen men de känns inte som hemma längre. Ja kan inte säga att ja känner mej ensam här för de e därför ja e här å flyttade hit från början men de känns så konstigt. Ja passar inte att bo i studentkorridor, de enda stället man får var ifred på e ens rum - inget eget badrum, inget kök och framförallt kan man glömma att i lugn å ro sitta framför tv:n. Alla e så sociala å ingen e som ja... Man känner sej trängd av att inte kunna bara vara. Just nu vill ja bara...

"Gå å sy nu då så du gör nån nytta". De va så disskusionen vid matbordet me farsan slutade - den gjorde mej så jävla ledsen, alltid slutar de så. Ja tänker alltid att han borde märka hur negativ stämningen blir men ja tror han tänker "ja vann, nu fick ja tyst på dom, ja vet bäst..". Han tror nog att han e en bra pappa för att han ser till att familjen å ja har de vi behöver ekonomiskt. Men problemet e att de inte finns nån kärlek i denna familj, ingen samhörighet, man kan inte prata me varandra ordentligt.
Ja vet att de inte spelar nån roll va man säger till farsan men ja klarar inte av att bara sitta där å ta emot längre, efter alla år, ja vill käfta emot - hoppet finns väll att försöka få honom att förstå men de enda han tänker på e väll hur jävla uppkäftig å katig ja e å att han kan gotta sej åt att alltid vinna matchen. Du e elak farsan, du e faktiskt de - ja hatar å säga de men så e de. Du väljer fel kommentarer. De e inget roligt att berätta nåt för dej för du alltid klankar ner på en. Du ska alltid...

Dagarna går på praktiken, utan att jag visar framfötterna, engamang, vilja, trevlighet... Än är det inte för sent men jag måste verkligen sätta i gång nu! Jag bara skiter i allt, reagerar trögt som fan, låssas som jag inte vet eller ser fast jag gör det långt innan de flesta. Jag vet att jag är trött på allt nu - att jag inte orkar eller känner mej motiverad för nåt längre, jag vet inget längre och det jag vet har jag inte möjlighet eller ork att göra. Även om jag igentligen inte bryr mej eller intresserar mej så mycke för just denna praktikplats så måste jag ändå visa lite och försöka - mer än va ja gör! Hur svårt kan de va å gå ut till andra avdelningar å fråga: "Va behöver ni hjälp me/har ni nåt som behövs göras?". De e mitt mål å ja måste börja me de helst i morron å senast på månda, de e de som kallas egna intiativ liksom. Ja kan inte komma tillbaka till skolan me sopbetyg på papprena när ja brukar ha asbra - då kommer de liksom inse att nåt inte e som de ska, att ja inte orkar längre typ, de vill ja...

Har vatt en dag idag då jag inte haft nån stund för mej själv under arbetsdan, inget rum att hämta andan på. Tänkte på detta när ja satt i bussen hem - att de tar så jävla mycke på krafterna att va social hela dan på ett ställe, utan att kunna komma hem på raster å så å hämta andan på. Ja blir så jävla trött. De påminner mej om hur långt ja har kommit eller kort eller hur man ska uttrycka de. De va typ två år sen nu, när ja va ett nervvrak efter att ha delat hem me ett par kompisar. De hände så mycke under de året, ja har enda tills ida sett på det som de va ett enormt sår de skapade inom mej men igentligen va de en tid då ja äntligen lärde känna mej själv ordentligt å ärligt kunde komma fram till vem ja va å va som krävdes för att ja skulle må bra, va mitt hjärta sa å inte va ja inbillade mej.
Nu har ja allså kommit till ett steg där en dag känns väldigt jobbigt men för två år sedan fick 5 min socialtid mej att få panik å floderna störta längs kinderna. Nu e ja här ida, ja vet fortfarande inte hur mycke...

Ärligt talat fattar ja inte hur ja ska klara de här!? Ja e väldigt negativt inställd till mina föräldrar, slutat lyssna på dom för länge sen, vill bara klara mej själv å flyttade till internatskola för att slippa dom.. De e i kombination me övningskörning går bara inte - ja lyder inte order å när ja försöker funkar de inte å får bara skäll. Ja vet att ja inte kan samarbeta me dom, ja hatar att få regler å order. Mitt osociala ja blir ett problem här eftersom ja vet att ja skulle klara de å att allt hänger på ATT ja har en person me mej i bilen som dessutom ger order vilket får mej att försvinna, bli ledsen, arg, apatisk osv. Ja funkar helt enkelt inte i denna situation - ja skulle behöva pröva mej fram på egen hand, lära mej av mina misstag utan order - de e så allt funkar me mej å även me övningskörningen. När ja tänker på de här så fattar ja inte hur ja ska klara de? Mina bröder har lyckats ta körkort me mina föräldrar å även om ja vet att de också tänkt onda tankar under övningskörningen, men de har inte...