Ensamvargen berättar

Ni är alla saknade ska ni veta, men ni har alla en stor plats i mitt hjärta för evigt. Jag älskar er!

RAINBOW BRIDGE

Just this side of heaven is a place called Rainbow Bridge.
When an animal dies that has been especially close to someone here, that pet goes to Rainbow Bridge. There are meadows and hills for all of our special friends so they can run and play together. There is plenty of food, water and sunshine, and our friends are warm and comfortable.
All the animals who had been ill and old are restored to health and vigor. Those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days and times gone by. The animals are happy and content, except for one small thing; they each miss someone very special to them, who had to be left behind.
They all run and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance. His bright eyes are intent. His eager body quivers. Suddenly he begins to run from the group, flying over the...

Du får ursäkta mig men jag spelar inte på min hunds hälsa (bara på min egen..). När allt efter närmare 1 års kämpande med veterinärbesök, mediciner och räkningar äntligen löst sig. Du tror inte att man håller stenhårt på alla restriktioner då!? Att man följer veterinärens ord och eget sunt förnuft av den anledningen att man äntligen hittat något som verkligen fungerar? Att man inte experimenterar!?
Du tror inte att detta rört upp "en del" känslor för mig denna period? Fattar inte du hur rädd jag var att jag skulle förlora honom? Har du glömt att jag redan har förlorat ett husdjur detta år!? Fattar inte du hur lycklig jag är att allt löste sig? Fattar inte du hur lycklig jag är som har honom vid min sida i vått som torrt?
Fattar du ingenting? Nej, jag tror inte det.. Du har aldrig bevisat för mig att du förstår dig på en människas känslor, speciellt inte till en vän på fyra ben. Är det du som gjort så att jag omedvetet lärt mig att det inte är ok att visa känslor öppet? Är det därför jag sitter här och...

För ett par år sedan var det en självklarhet för mig att inte berätta, att aldrig någonsin göra det, det var något som aldrig skulle komma fram. För ett par månader sen kom jag till en punkt då jag kände att jag inte klarade mer, det var akut och jag kom till insikt med hur det stod till och vad som behövdes göras.
Men jag fick aldrig fram för min familj vad jag bär på, annat kom emellan och tiden började rulla i väg. Jag kunde aldrig hitta ett bra sätt att säga det på för att ha social fobi är ingen bra sak. När det väl fanns en någorlunda lämplig situation så fick jag inte fram det.
Det går inte, jag vågar inte, jag vet inte vad jag ska säga - att "bara" säga det är inte så lätt, jag vet inte hur de kommer reagera och framförallt - jag vet inte vad som kommer förändras (om det nu gör det). Jag behöver en förändring men jag är rädd för en förändring och socialfobikern inom mig är det ännu mer.
Men en dag, en dag tror jag att allt kommer falla sig naturligt, en dag kan jag bara lugnt säga som det är och...

Vissa dagar kan ändå kännas riktigt bra, jag kan skratta, hänga med och prata i konversationer och jag glömmer helt enkelt bort att tänka efter före - mina hjärnspöken säger inte dessa dagar "men så kan du inte säga, shit vad fel det blev nu, men gud tänk om någon ser, hur ska de tolka det där!?", jag kan vara mig själv och saker och ting kommer naturligt utan att jag noga tänkt igenom innan vad jag eventuellt KAN säga.

Ibland är det som om jag kan koppla bort och stänga av, inte tänka på att kroppen värker som fan av spändhet, att jag skakar, svettas och fryser om vart annat och att hjärtat hoppar ut ur bröstet vilken sekund som helst. Det är inte ofta det händer numera, men det är vid dessa tillfällen som jag faktiskt kan tänka någorlunda klart - det är inte bara en snurrande dimma huvudet som snurrar allt fortare för att sen gå över till nattsvart.
Sådana dagar tycker jag att jag mår ganska bra, "det är ju trots allt inte så jobbigt det här - så här är det väll för alla? Nu ska jag inte klaga"....

Det jag är rädd för nu är att jag går in i väggen. Att det slår över totalt och jag blir okontaktbar, totalt paraflyserad. Det har hänt mycket detta år och allt har påverkat rejält åt det negativa hållet. Jag är vetskrämd för allt, hatar det mesta som heter socialt, reagerar på allt, klarar inget, säger inte ett ord i konservationer och hänger inte med ett dugg i vad de andra pratar om.

Hur svårt är det att komma ut ur garderoben och säga som det är? Att allt är långtifrån ok och inte alls som de kanske tror? Hur svårt är det att ta reda på ett nummer och ringa och säga "Hej! Jag behöver hjälp!"??

Tydligen VÄLDIGT svårt eftersom jag inte kan få ur mig detta och göra ett erkännnande. Ett erkännande som för mig känns ENORMT, komplicerat, känsloladdat och avancerat. För dom är det säkert inte alls svårt, kanske ett slag i magen, kanske en bekräftelse på föraningar eller helt enkelt bara "Jaha, det är väll inte så farligt?". Den sistnämnda är det jag är rädd för och är det sista jag vill höra. Får jag...

Ibland sjunker jag bara ner på golvet, oftast precis efter att badrumslåset klickat. Då vet jag att jag har ett bevis på att jag är ensam och ingen kan nå mig. Jag kryper ihop på huk, i en boll på golvet. Jag viker in huvudet innanför knäna och drar armarna över huvudet och håller i håret hårt med fingrarna, gömmer mig i det. Drar fingrarna genom det i omgångar, blundar och sväljer hårt. Kramar mig själv och mina armar hårt. Konstigt nog slutar tankarna att surra i huvudet när jag gör så, istället blir det någon form av en black-out - allt försvinner för några ögonblick och det är lite avslappnande. Jag vet liksom knappt hur man slappnar av längre...
Sitter där på golvet i en fem minuter innan jag är beredd att resa mig up igen - resa mig upp och gå vidare? Vad är det jag försöker åstadkomma? Det är nästan skrattretande vad en människa kan göra fysiskt för att försöka bli av med en inre psykisk smärta. Alla vet vi så väl att det inte går på det sättet, innerst inne, ändå gör man sådana där grejor. Försöker...

Forgive, sounds good
Forget, I'm not sure I could
They say time heals everything
But I'm still waiting

I'm through with doubt
There's nothing left for me to figure out
I've paid a price
And I'll keep paying

I'm not ready to make nice
I'm not ready to back down
I'm still mad as hell and
I don't have time to go round and round and round
It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could
'Cause I'm mad as hell
Can't bring myself to do what it is you think I should

I know you said
Can't you just get over it
It turned my whole world around
And I kind of like it

I made my bed and I sleep like a baby
With no regrets and I don't mind sayin'
It's a sad sad story when a mother will teach her
Daughter that she ought to hate a perfect stranger
And how in the world can the words that I said
Send somebody so over the edge
That they'd write me a letter
Sayin' that I better shut up and sing
Or my life will be over

I'm not ready to make nice
I'm not ready to back down
I'm...

I walk a lonely road
The only one that I have ever known
Don't know where it goes
But it's home to me and I walk alone

I walk this empty street
On the Boulevard of Broken Dreams
Where the city sleeps
and I'm the only one and I walk alone

I walk alone
I walk alone

I walk alone
I walk a...

My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish someone out there will find me
'Til then I walk alone

Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah, Aaah-ah,
Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah

I'm walking down the line
That divides me somewhere in my mind
On the border line
Of the edge and where I walk alone

Read between the lines
What's fucked up and everything's alright
Check my vital signs
To know I'm still alive and I walk alone

I walk alone
I walk alone

I walk alone
I walk a...

My shadow's the only one that walks beside me
My shallow heart's the only thing that's beating
Sometimes I wish someone out there will find me
'Til then I walk...