MedKraft

Första besöket på korttidsboendet där pappa är sedan ett dygn. Mamma och jag möttes i dörren av en omtänksam och trevlig sjuksköterska från en annan avdelning. Hon visade oss till pappas rum och gick för att hämta den ansvariga sjuksköterskan.

Pappa ligger i sängen, ihopkrupen, med ryggen mot rummet. Han har pyjamasjackan på sig och ett par joggingbyxor. Jag vill bre över honom en filt, men hittar ingen. Han luktar illa efter att ha kräkts på förmiddagen. Mamma försöker väcka honom, klappar honom på ryggen och säger högt "hej, det är vi som är här nu, hej". Han reagerar inte. Larmet som står på golvet börjar tjuta. Ett larm som ska aktiveras när han kliver ur sängen.

Under natten har han varit orolig - precis som vanligt. För att skydda honom från att ramla ur sängen hade personalen fällt upp staketet runt sängen, men då hade han försökt klättra över. Lite go finns i gubben!

"Undra hur länge det dröjer innan han inte minns mig?" säger mamma på vägen hem. Lite försiktigt börjar vi prata om tiden efter kortis. Men just nu lever vi i nuet och sen får vänta ett tag till.

Skrivet av Medkraft, 2011-02-22 21:50