Linda Lustlig
Härliga vårliga rus!
I går var det dags för den härliga tjejkvällen jag sett fram emot hela våren - vårruset. Det var ingen direkt intim och ensam tillställning, jag har hört att det var 30 000 tjejer anmälda totalt under de två dagar loppet pågick. PLUS deras eventuella väskhållare.
Men med lite rutin och goda marginaler lyckades jag med konststycket att slippa trängas - ända fram tills det var dags att komma i startfållorna. Jag var väldigt orolig över att någon skulle stämpla min onda fot - som mirakulöst blivit betydligt bättre sedan olyckan i söndags. Att tejpa ihop stortån med tån bredvid har verkligen gjort susen!
Jag hade lyckats lura dit en del män också, sex väskhållare fick vi ihop. Fem äkta män och en singel. Jag vet inte om det var de 15 000 tjejerna eller pizzan och ölen som min man lockade med som fick dem att komma. Kanske var det vädret, som sprack upp och mojnade till suveränt springväder.
Starten var som vanligt en pers. Jag "råkade" hamna två startgrupper längre fram än vad jag tänkt från början. Istället för jogga blev det springa - den startgrupp som jag från början tänkte vara med i. Innan min fot pajade. Tyvärr hamnade vi väldigt långt bak = väldigt trångt när starten går.
Jag måste faktiskt ondgöra mig lite för alla dessa tjejer, kvinnor och tanter som inte har koll på sin egen förmåga och blankt struntar i alla andra. De som startar i springa trotts att de inte ens orkar springa 1km! Och framförallt alla som blir sura när man vänligt men bestämt påpekar att de går mitt i spåret och borde hålla till höger. Jag undrar bara - hur tänker folk?
Foten höll hela loppet och jag lyckades, trotts trängseln, ta mig runt på 31:30. Jag hade hoppats på att springa under 30, och det hade jag nog gjort om jag inte hade hamnat i sådan trängsel och inte behövt kryssa så mycket kring långsamtspringande personer. Den tiden är tuff att ta igen senare. Mest imponerad var jag av min kompis som höll jämna steg med mig hela vägen. De sista två km hade hon håll, men hon gav sig verkligen inte. Jättebra jobbat - ser fram emot att springa tjejmilen tillsammans!
MiaB och de andra tjejerna gjorde också en jättebra insats, man tävlar ju bara mot sig själv i de här samanhangen. Efteråt belönade vi oss med picknickmys innan våra frusna män tvingade hem oss.
Tusen tack min älskade make för att du ställer upp på mina äventyr. Och tusen tack ni andra män som hjälpte till att passa våra väskor. Och tusen tack till mina härliga kompisar och de av era kompisar som ställde upp - jag hoppas på uppslutning även nästa år!
Skrivet av LindaLustlig, 2009-05-28 21:04
Det var ju att få träffa dig som var anledningen :)
Skrivet av fakespear, 2009-05-29 00:00