Linda Lustlig

I dag när jag var och handlade på luchen stog det en kvinna och tiggde pengar utanför "min" Ica-affär. Det var en kvinna med troligtvis arabiskt ursprung, med en kopp och en lapp med lite text på. Jag såg aldrig vad det stog på lappen, men de jag har sett tidigare på pendeltåget och liknande brukar innehålla historier om barn och anhöriga som behöver pengar till sjukvård, ibland om pengar till mat och andra sorgliga saker.

Jag gav inga pengar, jag ger mycket sällan pengar till personer som tigger. Jag har många anledningar till att inte göra det, samtidigt som jag egentligen inte vet varför jag inte gör det. Jag får väldigt dåligt samvete av att inte ge, men jag får heller inte bättre samvete av att ge. När jag ger så känns det alltid som om jag ger för lite, för egentligen är det inte mina småpengar människan som tigger behöver. Det räcker nog inte ens med en kram!

Människor som tigger, oavsett vad de använder pengarna till, kan inte ha det lätt i livet. Att tigga är inte direkt någon högstatussysselsättning, det måste finnas bättre och lättare sätt att tjäna pengar. Det har pratats om folk som blir rika av att tigga, men om det är så att man tigger fast man egentligen inte behöver pengar - så tror jag ändå att det är något allvarligt fel med den mentala hälsan eller självkänslan.

Det finns också historier om tiggarligor som tar pengarna som tiggs ihop och sedan håller illegala invandrare som gisslan. Det var för några månader sedan en sådan historia om en rörelsehindrad person. Det tycker jag är riktigt hemskt. En vanlig bortförklaring till att inte ge pengar till tiggare som jag har hört är att de "bara köper droger". Där har vi ytterligare ett problem som mina pengar inte kan avhjälpa, och en kram kommer man inte långt med heller.

Eller, den sista gruppen människor jag kan komma på, de som lever utanför samhället och inte får socialbidrag eller annan hjälp. De som antingen är illegala invandrare eller svenska medborgare som straffat ut sig från socialförsäkringssystemet pga drogberoende, psykiska eller neuropsykologiska funktionshinder, extrem otur eller liknande. Där kan mina pengar ge mat för dagen, men det löser heller inga problem.

Därför gör dessa människor som står med ledsna ögon och framsträckt näve mig så nedstämd. Jag vill gärna hjälpa men jag mäktar inte med. Jag ser det stora hjälpbehovet de har och baxnar bara av tanken. Precis som alla andra har jag fullt upp med mina I-landsproblem och klagar över min låga lön och tittar efter vinterjacka på rea. Men jag har åtminstone en vinterjacka, och jag har gott om mat för dagen, människor som bryr sig om mig och älskar mig och en stabil psykisk hälsa med god självkänsla. Så till hjälplöshetskänslan läggs det dåliga samvetet, och dessa två känslor tillsammans gör det jobbigt att möta dessa hjälpsökande människor.

Det finns ett ordspråk som säger att ingen kan göra allting men alla kan göra något, och jag får väl hoppas att det hjälper. Men det känns ganska futtigt att skänka panten på 33kr till Röda Korset när det finns så mycket olycka i världen. Jag skulle gärna vilja hjälpa mera, men jag vet inte vart jag ska börja. Jag får fundera på vad mitt extra "något" ska bli. Vad blir ditt??

Skrivet av LindaLustlig, 2009-03-06 12:39