Linda Lustlig

Jag har funderat en del på det här med att vara elak idag. Och skillnaden mellan att vara elakt, tanklös och bara säga vad man tycker. Och skillnaden mellan att vara rolig och att vara elak. I många samanhang verkar det som om det är roligt att vara elak, t.ex. Raw som går på Kanal 5 på måndagkvällarna. Jag kan väl tycka att roligt och elakt befinner sig på två sidor av skalan, det ena är - tja roligt och det andra är elakt. Jag avskyr folk som gör något halvtaskigt mot en, och när man surnar ur så säger de "har du ingen humor eller?". Vem är det som bestämmer vad som är roligt, den som skämtar eller den som blir skämtad med?

Å andra sidan tycker jag att ingenting är så heligt att man inte kan skämta om det. Om det är något man blir upprörd över när någon försöker skämta om, ja då vet man att det finns något inom en som särbehandlar det ämnet. Det kan vara döden, personer med utländsk härkomst, personer med funktionshinder m.m.. T.ex. är det väldigt tabu att skämta om personer med funktionshinder, men helt ok att driva med kungen och politiker hur mycket som hellst. Vad säger det egentligen om vår syn på personer med funktionshinder?

Det är lätt att fördömma dem som är elaka offentligt. En kompis till mig skriver mycket elakt på sin blogg, jag tror det är i syfte att vara rolig. Jag tror dock inte att de människor han häcklar tycker det är särskilt roligt. Men å andra sidan har han ett gäng trogna läsare som ser humorn i det hela.

Jag funderar över vad som är värst, att vara öppet elak eller att vara elak i smyg och dela ut tjuvnyp. Och är det bättra att råka vara elak av misstag?

Själv är jag en ganska rak person som gillar att säga vad jag tycker. Jag inbillar mig att så länge jag har goda avsikter med mina kommentarer så kommer de uppfattas på rätt sätt. Ibland behöver jag förtydliga det genom att säga "om det jag säger kan tolkas på två sätt så ska du alltid tolka det på det bästa".

T.ex. idag så berättade en kollega till mig att hon suttit sönder en stol på sin andra arbetsplats. Kollegan där hade förvånat frågat "Hur gick det till?" och min kollega hade svarat "Jag bara satt på den!". Min kollegan berättade sedan att alla på det andra jobbet var så näpna och välklädda och förde sig så bra hela tiden att hon kände sig som en elefant - och dessutom hade suttit sönder en stol.

Jag skulle muntra upp min kollega lite och sa "Ja, men se det som att det är din roll där. Att lätta upp stämningen och sitta sönder stolar". Jag menade naturligtvis att de andra var så tillknäppta att de nog mådde bra med lite liv och rörelse, annars hade de ju aldrig anställt min kollega. Fick lite senare rättelse av en annan kollega som varit med vid samtalet, hon sa att jag nog borde ha sagt att "Det var nog inte ditt fel att stolen gick sönder, det kunde hänt vem som hellst". Jag hoppas dock att stolssittar kollegan känner mig så väl att hon förstog vad jag försökte säga.

Jag tror ingen orkar vara snäll mot allt och alla hela tiden, men man kan försöka sprida lite kärlek omkring sig åtminstone. För även om man mår bättre än den andra när man lyckas trycka ned någon annan, så mår man faktiskt inte bättre själv. Ens eget känsloläge är oförändrat medan den andras har sänkts.

Skrivet av LindaLustlig, 2009-02-02 22:37