La Miró, vardagens medelpunkt...

För ett tag sen var jag både sur, irriterad och arg. Jag har precis varit ute en runda med Miro och idag har jag gått min sista promend med honom, det vågar jag lova. Aldrig mer! Han kan ju inte ta till vara på sig själv, han är så pigg att han håller på att krypa ur skinnet. När jag var där mitt i skogen kände jag för första gången, hjälp! Jag tar mig inte hem!!! Han for runt som en idiot, kastade sig, reste sig, falaxde med fram benen, ja allt detta i en veva. Kände bara för att släppa grimskaftet och hoppas på det bästa. Det kändes verkligen farligt, som om jag ska gå ngn mer konvalisent promenad så ska han jäkla mig vara groggy både för hans skulle, för min skull och för vår omgivning.

Får hoppas att han är bättre i morgon när jag får sitta i sadlen. Tänker utrusta mig rejält med pelhambett och graman även om jag bara ska skritta...

Nu när jag kom hem hände ngt fantastiskt, jag kan inte säga vad det är men det gjorde mig så glad att jag började gråta. Hela min kropp fylldes med glädje, det känns som en önskan från ovan. Jag är så glad så jag vet inte vad jag ska ta vägen, det spritter i hela kroppen, det är svårt att skriva för händerna kännas skakiga och jag kan inte tro att det är sant. Kan drömmar slå in?!?!

Skrivet av LaMiro, 2009-10-12 12:36