Hoppitossans galenskap

En ny blogg har kommit fram. Kanske roligare, vem vet?

Välkommen att läsa Livet!

mittjaslivet.blogspot.com

Jag känner mig som en bra människa just nu. Som en bra kamrat, det är i alla fall vad jag strävar efter att vara. Man ska inte behöva vänta ensam i några timmar när man är på väg till en begravning, sin bästa väns begravning. Därför gjorde jag det. Vi åt pizza och sedan fixade vi en dryckes kamrat medan jag körde bil och drack vatten i stället. Nej, jag är stolt över mig själv.

Sitter med en bok i handen. Den ska vara färdig om en vecka. Det är dealen 200-250 sidor i veckan.
Praktiken är fixad. Bollnäs. Det kommer bli mysigt. Jag får hoppas att jag inte kommer bryta alla mina armar och ben, inte heller resten av benen i kroppen. 44, 45 och 46. Det blir en ganska lång tid att vara ifrån min nya familj. Jag trivs med min nya familj. Bland det bästa är att dricka te och se på film med Totte. (För er förvirrade människor vill jag berätta att jag har fått in en till Totte i mitt liv. Christian hävdar att de är väldigt lika till personligheterna så han får svårt att hålla i sär dem. Fast denna Totte är en rödtott).

Mitt rum är ganska stort, det ska egentligen vara ett dubbelrum. Mina flyttlådor står kvar. Jag är lite rädd att flytta ner dem till förrådet eftersom rummet skulle bli så tomt och stort då.

Jag börjar längta efter mina vänner som är utspridda utöver världen. Hoppas på att få träffa dem, få en kram och sedan kanske prata om...

Känner mig lite ensam så här i midsommartider. Även om det inte borde vara så. Jag har en stor familj att fira den med, eller? Det är tråkigt att bo hemma med den negativa luften som finns här just nu. Jag blir ganska less faktiskt.

En vecka har jag bott hemma nu, nästan. Jag längtar bort. Eller kanske inte det heller men det känns inte så kul just nu. Det känns ensamt och tomt. Vi är nog sånna, vi i den äldre syskonskaran. Vi har vänner, ett fåtal men de finns där. Dock lite väl utspridda. Ensamma kvällar börjar bli en vana. På gott eller ont har jag inte bestämt mig ännu för.

Det är många tankar som snurrar i huvudet. Jag vet inte riktigt ut eller in. Jag vet inte vart jag befinner mig i själen. Kroppen är där den är. Men själen? Ingen aning. Jag behöver nog lite själavård. Det känns inte som om jag får någon ro någonstans. Inte hemma i Roteberg. Inte på vallen. Inte ens på hästryggen.

Kanske behöver jag inte komma långt bort men ut. Man blir liksom...

Varför får man inte vara den man är? Varför får man inte ha sina intressen? Vem har rätten att bestämma över ditt liv? Ingen. Men varför gör vissa det då? De förklarar för dig att du borde inte göra si för du borde göra så. Jag är verkligen arg. Jag är väldigt ledsen.

Om någon skulle kunna vara så snäll att skriva ner regler hur man ska vara vid en specifik ålder så vill jag hemskt gärna läsa dem.

För nej, man får inte rita eller vara kreaktiv på något sätt när man har passerat 20 års gränsen.
För nej, man får inte sitta och spela tvspel när man är över 25.

Det är inte bara min andre halva som känner sig kränkt, det gör jag med.

Om någon kan ge mig energi vore jag extremt tacksam. För min energi försvinner hela tiden och jag vet inte hur jag fyller på längre.

Mitt nya intresse är korsstygn. För ett halvår sedan trodde jag inte att detta skulle komma och bli mitt intresse i storstaden, men så blev det. Det började med en julklapp och nu bara fortsätter det. Det är nästan riktigt roligt. Förutom när färgen tar slut och jag måste iväg och handla mera. Men det är väldigt rogivande och det ger stimulans åt min rastlöshet.

Jag mår inte bra. Jag har visserligen inte mått särskilt bra på tre veckor, men nu äter jag tabletter så förhoppningsvis mår jag bra om en vecka. Man kan ju i alla fall hoppas, fast med den dåliga läkaren som hävdade att jag bara var en "tio-minuters-patient" och istället för att undersöka mig sitta och fråga ut mig om mitt arbete. Nej, jag tycker verkligen inte om doktorer. De är som fisk för mig. Jag tycker inte om det men jag kan hantera det i de flesta fall.

Just nu skulle jag verkligen vilja sova. Jag har jobbat sedan halv sju idag, men kommer få resten av dagen ledigt snart. Vilket betyder att jag inte...

Jag vaknade här om natten och kom på att jag hade lovat bort mig på bandyfrukost den 21. Om nu Edsbyn skulle ta sig till final, vilket vi hoppas på. Sen spelar ju min kära vän final där också, fast tidigare eftersom hon är kvinna. MEN! Jag har samtidigt en spelning som jag har tackat ja till. Eller rättare sagt GUF har en spelning. I Gävle till och med. Så det blir ingen bandyfrukost för min del. Och jag som hade sett fram emot det så länge, ändå sedan december faktiskt. Eller i alla fall sedan det kom på tal! Istället far jag hem till byn den helgen. Helgen då Edsbyn är helt tom av folk, då far jag upp. Hmm, konstigt egentligen. Men jag ska fara upp och sen på lördag ska jag följa syster att provrida en häst och sedan ha den där spelningen med GUF. Ja, för de som inte vet så avled systers häst för snart en månad sedan. Oj, så länge ändå. Men hur som helst så försöker vi kanske hitta en ny. Vi får se hur det blir. Jag åker tillbaka till Stockholm igen på söndag. Och...

Den här känns seg. Mycket seg. Näst intill meningslös. Det är som en av de värsta bakfylledagarna fast ingen alkohol har tagit sig in i min kropp sedan nyår. Jag vill bara sova, se på film och bara unna mig själv hela dagen. Jag ska dock arbeta lite, sånt som är vardagsmat för andra. Handla, laga mat och hålla koll på barn. Jag har även arbetat lite på förmiddagen i två och en halv timme. Jag är sjuuuukt trött! Men vad kan man förvänta av en energikrävande långhelg med skivinspelning. Av. På. Av. På. Vi spelade in ca 27 låtar eller om det var 26 och sedan alla pålägg. Men nu är den klar eller ja, för min och resten av bandets medlemmars del. Nu är det upp till producenten och annat ansvarsfolk att göra deras bästa.

Stockholm känns tomt. Livet känns lite konstigt. Vännerna känns långt bort. Allt är allmänt segt. Men det är väl så det ska vara en sån här dag antar jag...