Saker som får det att brumma i magen.
"It's better to reign in hell than serve in heaven" - John Milton
Scenariot när man sitter där på morgonlektionen dödstrött och ska behöva lyssna på naturkunskapsläraren, är en mardröm. Man sitter där och bara känner hur man måste lyssna, fast man egentligen inte bryr sig alls. Då, för er alla som ibland lider av samma problem, som att behöva lyssna på något ointressant, har jag ett tips:
Sitt där, du behöver inte se det minsta intresserad ut heller för det är du inte. Speciell inte av naturkunskap. När du sitter där och bara vill försvinna; gör det! Res till nya dimensioner, för det kan du, med hjälp av din egen hjärna. Här kommer en steg för steg guide till hur du kan göra, givetvis finns det många andra välbeprövad knep också.
1. UPPVÄRMNING, tänk dig din egen favoritmusik, lyssna på den i ditt huvud. Känn de slagkraftiga refrängerna och de underbara verserna bara strömma genom ditt huvud. Låt stunden bara fortsätta, känn hur skönt det är.
2. PREPARING, när du sedan plötsligt vaknar till då är du redo för...
Visa hela (3 kommentarer)
Bowlingen för en vecka sedan, den har satt sina spår. Men det var definitivt inte själva bowlingen som var det intressanta. kan hänga ihop med att jag inte vann. Det som var intressant det var Perssons vandring. sättet han vandrar på, "vanka". Jocke kom då med den underskattade kommentaren om att han var som en fisk. En fisk som bara simmar in i sina fiskpolare, om och om igen.
Let's get a bigger perspective: Detta fiskliknande beteende är en mycket vanlig personlig egenskap. Fisken som har så sjukt dålig koll på livet, och enligt sägnen har ett sjukt dåligt minne, fattar inte vad det är som händer när man simmar in i en annan fisk. Man bara fortsätter med samma vanliga spår. Denna tanke växte i mig när jag tränade mina barn i badminton och jag får liksom tjata om och om igen på dem att sluta bråka. Men när jag säger åt dem är det som om de bara studsar på mina tillsägelser och simmar vidare för att vara lugna en stund och sedan studsa på en ännu en tillsägelse. Varpå...
Visa hela (2 kommentarer)
Ni som tror att ni är mina vänner har fel, ni som tror att ni känner mig har minst lika fel. Jag är ju bara med. Jag säger aldrig något. Ni tilltalar mig, men ni har aldrig ens tänkt på att jag inte svarar. Mitt liv går ut på att vara ensam och att dissa er alla, det är så jag får mina stats. Desto mer dissig jag är desto mer klättrar jag på rankingen.
Just nu är jag den bästa dissaren i hela världen. (Det kan ju då vara fel då det kan finnas de människor som inte ens sett en annan människa och därför alltid dissat hela sin omvärld.) De högsta poängen tjänar jag in i skolan när vi sitter ett gäng och samtalar, men jag samtalar inte, bara dissar.
I den ignorerande världen kallas jag "The shadow", ett smeknamn jag bär stolt. Fast ingen har ju tilltalat mig med detta smeknamn, då jag bara umgås med människor som inte förstått att livet går ut på att strunta i alla andra. Någon annan från min värld skulle ju inte ens tilltala, de är ju lika fästa vid samma...
Visa hela (1 kommentar)
Vad kan vara bättre än att i ur och skur stöta på människor som är lite extra trevliga, som en busschafför eller en kassör på macken. Det är något som verkligen kan göra ens vardag betydligt bättre, och absolut trevligare.
Det tråkiga är att man sällan reflekterar över det. Man lägger oftast märke till när raka motsatsen trampar in i vår vardag. Som när jag och mina vänner åkte till Timrå på en mycket trevlig resa mötte vi just en av dessa trevliga busschafförer... Mental-orgasm!
Man känner då plötsligt hur dålig man själv är, och hur otillräcklig ens ord är för att prisa denna trevliga människa. Mina skrumpna tackanden är rent av ynkliga i sammanhanget. Jag vill bli någon sån där enkel människa som bara går till jobbet och är sådär lite extra trevlig. Bara känslan av att kunna ge andra en trevligare vardag... Mental-orgasm!
Något som jag haft i mig sen barnaben är svårigheten för att inte lägga en extra kommentar när jag kommer i kontakt med...
Visa hela (1 kommentar)
Bloggar bör ju vara tragiska som vi alla vet, eller åtminstone radikala. Radikala är det som jag tänker inrikta mig på, eller kanske snarare på ingenting... Time will tell...
Tänkte börja min bloggkarriär med just ett radikalt inlägg om hur urbota principfast man kan vara, som mig ungefär.
Jag, Anders Nyman, mannen utan utropstecken har sedan en tid tillbaka gjort det klart att jag hatat principer. I vissa fall har jag till och med sagt att det är principer som förstör allt som kan vara vackert i vå omvärld. Tills idag, då jag fann mig själv som en av de människor jag hatar, en människa med principer.
Vi hade prov idag i naturkunskap, ett ämne som är så fruktansvärt tråkigt och tankelöst, allt handlar ju bara om rent faktaplugg. Jag gjorde allt i vanlig ordning som jag gör för att försöka få så bra betyg som möjligt, började kvällen innan. Precis som alla andra. Jag läste igenom boken och de papper vi hade en gång. En gång! Det ska fanimej räcka. Det är där...
Visa hela (4 kommentarer)