Följetongen om H & E

Det var ett tag sen..

Nu funderar jag på att börja blogga, så mina vänner inte känns så långt borta.

Jag har precis fått veta att jag fått säsongsjobb...Whiiii
Fjällen...HERE I COME!!!
Ska bli en hejare på att åka skidor, å det behövs...suger rätt rejält nu:)
Ska jobba som kock!

Å jag får t.o.m ta med min älskling Doris (min katt) :)
Hoppas bara hon inte dör i en hjärtattack under resan dit, hennes
lillhjärta måste klappa för evigt (ok, jag är ingen crazy catwoman, kändes som att det måste sägas)

Min kompis mår bättre förresten! Han vet inte om att jag ska åka ännu, hoppas att han blir glad för min skull.

Känns som ett nytt kapitel i mitt liv, spännande....:)

Jaha, då var det första gången man skrev på en blogg...känns sådär. Hade inte tänkt börja med detta..

Men nu måste jag få skriva av mig. Läser inte andra bloggar (ännu) såjag vet inte riktigt vad som förväntas av en. Men det kommer inte vara ett upplyftande och positivt inlägg idag iaf.

Min vän har för första gången antytt att han har självmordstankar. Hur kunde det gå så illa?
Hur kan en så fin människa drabbas av något så hemskt?
Varför finns det ingen hjälp?

Alla dessa frågor och det värsta är att det redan känns som att jag vet svaren.
Alla kan drabbas, även de mest underbara människor. Och det finns igen ordentlig hjälp att få, inget stöd i vårat "fina" samhälle...

Förj'vligt!

Smärtan att veta att han funderar på att lämna denna värld är bara förj´vlig...