Daghens blogg

Hur man gör en fin kastrull ful:

1. Börja med att kräla hela den långa vägen hem från gymmet. (Det har visserligen inte så mycket med kastrullen att göra, men jag fick i alla fall fram att jag hade besökt ett gym.)
Kämpa dig på ostadiga ben in i köket och skaffa lite överambition. Lägg inte en tanke på nudlar eller hamburgare. Gör något krånglig. Gör ris!

2. Lägg riset i en fin julklappskastrull och vänta på kokning. Här någonstans ska man visst hälla på vatten också, men det är nog lite som man själv vill.

3. Stirra blint på den riskokande kastrullen och våga inte släppa den med blicken.

4. Fortsätt stirra, men skaffa dig ändå ett sms från en vän. Det spelar egentligen ingen roll om det är en vän eller inte, huvudsaken är att sms-skickaren är väldigt mån om att du ska se Kenny Starfighter.

5. Strunta totalt i råstirrningen på kastrullen och glöm bort allt vad mat och hunger heter. Gå ut från köket och limma fast dig i tv-soffan. Dina...

Det här är ju vansinnigt spännande.
Det var nu cirka 300 dagar sedan jag skrev något vettigare än min autograf på en systembolaget-kvitto. Mycket har hänt. Jag stavade till exempel ordet ”cirka” med bokstaven ”C” två gånger, innan jag insåg mitt misstag. Mina vikar på huvudet har vandrat ytterligare några centimeter längre bak på huvudet och verkar inte ha några direkta planer på att ge upp sin långa färd mot röven. Det där med hår är en trälig sak. Kanske var det allt kammande på mitt konfirmationsläger, som satta hårsäckarna i gungning? Eller, så var det min enorma konsumtion av Daxwax under högstadiet som banade väg för mina supervikar?
I vilket fall som helst, så ramar min tunnhårighet in mitt ansikte på ett formidabelt sätt. Man kan liksom skymta min glödlampsformade ”fejja” på flera kilometers avstånd.
– Är det en savmp? Säger folk undrande.
– Nejdå, det är bara Jocke Dagh som vallar sitt glödlampsansikte...

För ungefär en kvart sen,...

Hu lämnar jag den sjunkande skutan bloggis och kämpar mig över till metrobloggen.
http://metrobloggen.se/dagh

Ett par illaluktande fötter sätter sig vid en dator. Följer man benen som de illaluktande fötterna är sammanlänkade med, kommer man upp till någon slags kropp. På toppen av kroppen sitter ett kortklippt huvud. Huvudet är mitt och ska man vara petig, så är det ju faktiskt inte själva huvudet som är klippt, utan håret. Ska man vara ännu petigare, så är inte det heller klippt, utan rakat. Visserligen har jag ju klippt håret förut, i det förflutna, men det kan ju som bekant vara rent skadligt långt bak i tiden. Ja, det förflutna, alltså. Nåväl, nu skriver jag.

Sedan jag kom hem från mitt sagt påkostade äventyr på en helt annan del av jorden har jag fruktat för dagen då det var dags att uppdatera den förbannade bloggen. I skrivandets stund vet jag faktiskt inte ens om detta är ett självmordsbrev för Dagh’s blogg, eller om det helt enkelt är en gås.
Jag har i alla fall för tredje gången avslutat mitt arbete på Kesam och precis som vanligt gjorde jag det med en tår i...

Om det inte var så att jag var tvungen att genomlida helvetets alla kval för att lyckas med prickarna, skulle detta säkert bli en längre bloggpost. Nu tar jag bara det viktigaste.

Uppvaknanden i Sydney kan vara skrämmande likt de man ibland upplever i Kilafors; man går ut i köket och ett brittiskt par kommer fram och säger att de har en "great video" på dig. Man tänker inte så mycket mer på det, utan sätter helt enkelt i sig sin syltmacka. Hela förmiddagen fortsätter i samma anda då det gång på gång kommer fram människor som funderar hur man egentligen mår och undrar i en frågande stämma om jag hittat mina byxor ännu.
En suddig, men läskigt sanningsenlig bild från gårdagen kommer framgnuggandes i hjärnan, en bild av mig själv sittandes på en enkelt hostelfest och luktar illa. Lukta illa! Vad gör man då? Ja, man duschar. Sen att byxor kan vara förbannat svår att hitta vet vi ju alla. Människorna på uteplatsen (dvs. alla satar som bor här) betedde sig som om de aldrig...

Egentligen borde något skrivas. Något stort och bra. Klicka på länken istället.
http://onesetttogo.bilddagboken.se/

1. Om sådär 1000 steg är jag framme vid tåget som tar mig bort.
   Ni som tror att ni betyder något, kommer säkert att vara saknade.
   Ta hand om er.

Sentimentaliteten kom till slut. Må hända att tanken var att sista kvällen med ”gänget” skulle bli en symfoni av tårar och ledsna klagorop, men det gick som vanligt inte vägen. Tre minuter efter det att jag äntrat Tranan bestämde jag mig för att gå på en stillsam promenad, för att stilla min för tillfället uselt mående kropp. Promenaden slutade hastigt och lustigt i en slänt vid Onbacken, där jag efter fyrtio minuters sömn väcktes av ett samtal från en edsbybo. Med ett sovande och genomvått vänsterben vacklade jag mig fram till det gröna huset och betalade in mig. Kamraterna insåg kanske inte allvaret i det hela utan, lät mig helt enkelt gå, jag faktiskt ända till bussen som kvällen till ära agerade hemförskaffningsmedel. Efterfesten kunde ju inte bli annat än ett lyckande tänkte vi. Veckor av planering hade gått förbi och nu skulle vi äntligen få skörda frukten av vårt hårda arbete. ”Frukten” hoppades vi att skulle vara tårar av avsky mot att vi måste lämna vår...