Hanna

Jag borde typ göra mig i ordning och sådant där men istället sitter jag här i handduken med håret droppande på tangentbordet. De först gästerna kommer om en halvtimme och jag har varken bytt om eller städat
LALALA.
Fan, orkar inte fixelifixa. Fast jag blev precis lite lycklig. HIIHIHI. Mitt hjärta föll ner i magen och nu tror jag att det är på väg ut ur bröstkorgen. HAHA. Speciell formulering. Hm.

Ha det bra! Skall byta om nu!

Fingrarna var långa som pinnar.
Fem pinnar som stack rakt ut från en rund boll.
Så såg hennes hand ut.
Eller kanske var det inte alls pinnar.
Kanske var det knivar.
När knivarna närmade sig mitt ansikte så skrek jag.
Hon tittade konfunderat på mig.
Kliade sig på hakan med en av knivarna.
"Vad är det, käraste?"
Knivarna kom närmare igen.
Hon la dem på min axel.
Jag skrek. Och skrek.
En man kom in.
Han hade inga händer.
Istället för händer hade han sprutor.
En spruta lät han sjunka in i min axel.
Axeln som inte knivarna låg på.
Sedan är det mörkt.
Inga mer knivar.
Inga mer sprutor.
Bara mörker.

Har inget vettigt att säga, så ni får en konstig dikt istället. Skrev några dikter hemma hos mor. Kanske lägger upp dem. Kanske inte. Vi får se :)

"Om jag blundar riktigt, riktigt hårt så försvinner världen...
men världen kan ju inte försvinna...
men ändå gör den det."
Hennes hand är kall där den ligger på bordet, han vill fatta den men vågar inte.
"Menar du att din värld försvinner?"
Säger han istället försiktigt.
Flickan höjer blicken och hennes klart bruna ögon möter hans blå. Hennes tunga ögonfransar fladdrar svagt när hon flyttar blicken åt sidan.
"Kanske."
Hon reser sig upp och går fram till fönstret.
"Jag kan bara inte sluta tänka på... ifall det känns likadant."
"Vad känns likadant?"
Hans panna rynkas och hon vänder huvudet mot honom där hon står vid fönstret.
Någonting med honom får henne att skratta så högt att hon blir tvungen att luta huvudet bakåt.
"Förlåt."
Han tittar sårat på henne.
"Det är bara så konstigt att tänka att du är här och jag är här... men ändå är det enda jag kan tänka på hur det skulle kännas."
Han tittar på henne igen och förstår vad hon menar. Hon vänder blicken ut genom fönstret igen. Ena foten är på...

Skall jag tala om regnet då? Okej. Jag talar om regnet. Eftersom ni trugar så. Igår när jag gick till jobbet så var det soligt. Det tar ca en halvtimme att gå så när det är dåligt väder brukar jag ta bussen. har ingen cykel heller, annars hade det varit perfekt. Men men. I varje fall. En halvtimme efter att jag börjat jobba så började det regna. Och regna. Så jag stängde dörren och tänkte inte så mycket på det. Tittade ut lite då och då och såg... ja juste, regnet! En halvtimme innan mitt skift slutade så slutade även regnet. Så det spöregnade konstant (okej ibland regnade det bara, spöregnade inte heeeela tiden) i sju timmar. Han som skulle jobba natt kom och sa att han knappt kunnat ta sig till jobbet på grund av vattenmassorna som isolerat honom. Men han kom. Sedan sa han också att han gärna ställde in sin bil under taket innan det började regna igen eftersom den läckte lite....

Läckte lite, ja. Det sa han.

Då tänkte jag. "Det gör ju inte ens pappas bil så då måste det vara en dålig bil! ......

Det är faktiskt lite förvånande hur mycket jag älskar min lillebror. Han är så himla fin.
Även när han klänger på mig och inte håller i min hand utan mer försöker rycka av mig armen i mataffären. Eller när han petar på mig och säger att jag är en pizza. För just nu är allting pizza för honom. Bara någon månad sedan så var allt apa... men han får inte säga att allt är apa för mamma längre så han säger att allt är pizza. Ordvrängare.

Jag älskar honom när jag pussar honom och han torkar bort pussen på min arm trots (eller kanske just för att) han vet att jag då måste ge honom en ny puss på samma ställe. Den lilla pussleken kan vi leka ganska länge, fast han är som mest pigg att leka den när det snart är dags att lägga sig och han vill få mig att skjuta upp den biten en liten stund. Hah. Luring.

Ville bara säga att min lillebror är fin. Ibland gör det ont när jag tänker på honom och då kan jag önska att jag trodde på gud så att jag kunde be för min lillebrors skull. Men han får klara sig med enbart mig...

Hej! Precis hemkommen. Eller det var en lögn, jag kom nämligen hem klockan tre - oj ny hicka jag - och det är ju faktiskt nästan fyrtio minuter sedan. Har uppdaterat mig på facebook och deletat fula bilder på mig. Nu tänkte jag göra något jag aldrig gjort förut eftersom jag alltid måste testa allt jag aldrig testat. Så... det jag skall testa idag mina vänner är 1. blogga påverkad. Som ni märker är det ganska lugnt nu. Slutade dricka vid tolv och har dansat av mig det mesta av fyllan. Bra det. Skall jobba imorgon. Sedan tänkte jag som nummer 2 testa att skriva en dikt påverkad. Mitt i natten.

"Ååååhh", lät ugglan som satt i trädet.
Mannen som satt på marken och lyssnade snällt sa:
"OH!" Säger ugglan. "Inte Ååh!"
"Ooooooh", lät ugglan som satt i trädet.
Mörkret satt klibbigt på marken.
Fast ljuset syntes i horisonten som Ajax.
"Ljuset skall städa bort det klibbiga mörkret nu",
sa mannen under trädet.
"Oo-oooh!" sa ugglan i trädet och flög bort från ajaxen i horisonten.

Vi får se vad jag...

Gillar rubriken. Tänker på att torktumla kläder. Även om det i den här meningen antagligen betyder något mer likt "jag faller för dig" inte "jag torktumlar åt dig".

Censurerade senaste inlägget. Inte för att det var känslomässigt dock. För att det var ogenomtänkt. Känslomässigt mår jag nästan som vanligt. Kan till och med få den där lusten att dansa på vägen hem från bussen igen. Har dock bara fått den en gång, mitt i natten i regnet. Kändes lite romantiskt filmiskt att dansa med mitt blommiga paraply kan jag påstå.

Bara en enda sak jag måste acceptera innan allt är bra igen. Relationer går vidare och utvecklas, även om de tyvärr inte alltid utvecklas åt det positiva hållet. Skall bara acceptera det och sedan kommer jag nog må helt bra igen. Har dock märkt att jag har lite svårt att acceptera det, för jag vill liksom inte acceptera det. Av naturen vill jag kämpa. Ställa mig upp och slåss med näbbar och klor. Fast bara metaforiskt, för jag är ju fortfarande lite av en pacifist...

Har dock träffat...

saker är inte alltid som de skulle.
så som de borde.
det är ibland svårt att acceptera.
acceptera det nya.
att sakna någon som var förr är vanligt.
men ändå jobbigt.
bara för att alla gör något så behöver det inte vara rätt.
även om det är enklast.
innan du är genom tunneln är det svårt att se ljuset på andra sidan.
med det finns där.
hoppas jag.

Ännu en till dikt. Inte nöjd med denna heller, men jag var tvungen att skriva ner den. Bara kändes rätt för stunden. Nu är jag dock inte nöjd med resultatet... men det var ju synd då. HAHA.