Hanna

Världen är uppochner.
Och bakochfram.
Eller framochbak och nerochupp?
Upp. och. Ner.
Bak. och. Fram.
Vem hade kunnat tro att de två.
Att vi båda.
Skulle sluta såhär.
Det blöder.
Blodet droppar från hennes fingrar.
Mina fingrar.
Hon låter fingrarna röra de vita tapeterna.
Jag drar röda streck med mina fingrar.
Står i taket och drar blodiga sträck på tapeten.
För allt är uppochner, bakochfram och utochin.
Vinden blåser i mitt hår.
Det är natt.
Eller kanske morgon?
Minns inte riktigt hur natt ser ut.
Står bara på taket och målar på himlen med mina blodiga händer.
Fast egentligen står jag inte.
Jag bara.
Vet inte längre vart världen är på väg.
Vet inte längre vart blodet kommer ifrån.
Vet inte längre ifall jag skall laga någonting.
Se till att blodet slutar komma?
Se till att världen blir rättvänd.
Se till att mina fötter hamnar på jorden.
Jorden.
Smakar på ordet.
Det är ett fint ord.
Precis som natt.
Det är en jordslig natt.
En nattlig jord.
En blodig himmel....

Orden tumlar inte ur mig längre.
Sådär som de förut har gjort.
Bara kommit.
Velat komma.
Tryckt på som vattnet vid en damm.
En damm som brister.
Och forsar.
Och ryker.
Och...
sinar.
Det var länge sedan nu.
Länge sedan dammen var full.
Länge sedan orden forsade som i ett vattenfall.
Länge sedan de ville forsa.
Kanske har jag gett upp innan jag ens börjat?
Eller så är min lilla energi på annat håll?
Min.
Lilla.
Lilla.
Energi.
Bygger upp dammen.
Men fyller inte upp den...

Det var länge sedan jag skrev på Sebbe nu. Ibland saknar jag honom, men varje gång jag tänker på att sätta mig ner och skriva på honom så blir jag matt.
Måste jag? Verkligen? Måste jag?
Det är så mycket annat som har hänt just nu. Så mycket annat som tar min energi och mitt fokus. Jag har inte tid för dig just nu Sebbe! Skriker jag för döva öron och klöser på osynliga väggar för att komma bort från mitt samvetskval. Men bort kommer jag inte och Sebbe väntar tålmodigt. Snart orkar han inte...

I vanliga fall när jag skriver dikter till bloggen så brukar jag öppna ett blogginlägg och tänka - vad känner jag? Eller är det något jag känt i helgen som jag inte har bearbetat mig igenom än? Finns det något jag måste ta itu med?

Därför är inte alltid mina dikter så genomarbetade utan mer framtagna ur stunden för att det kändes rätt. Här kommer dock inte en sådan dikt. Kan faktiskt vara den första dikt jag lägger upp på bloggen som inte blivit skriven här, nej, denna är skriven i ett word-dokument från början. Kanske kan märkas att den har tydligare indelning. Stycken. Början. Mitten. Slut. Upprepningar. Upplägg. Osv. Skulle ändå inte påstå att detta är min bästa dikt eller så, men tillräckligt bra för att jag kan känna mig nöjd med att visa upp den.

Ett rum fullt av mörker.
En flicka vars ögon är blå.
Blå som havet, eller himlen.
Kinder som är röda av oskuld.
Läpparna är ännu orörda.

Ett rum fullt av ljus.
En flicka vars ögon är svarta.
Svarta som natten, eller sotet i...

Ryggen är svart.
Svart av sot.
Kinderna är röda.
Röda av ansträngning.
Håret är blött.
Blött av svett.
Tänderna är vita.
Vita från den nya tandkrämen.
Knogarna är spända.
Spända från att knytas så hårt.
Benen är böjda.
Böjda från sitt ursprungliga, raka tillstånd.
Böjda för att hon är beredd.
Böjda för att hon är beredd att hoppa.
Böjda för att hon är beredd att hoppa på honom.
Knytnävarna är också beredda.
Beredda på att slå.
Slå honom.
Igen och igen.
Munnen är öppen.
Beredd den med.
Beredd på att förolämpa.
Beredd på att försvara.
Försvara hennes heder.
Försvara hennes liv.
Försvara henne.

Vet inte vad jag skall döpa denna dikt, därför den märkliga rubriken. Är faktiskt ganska nöjd. Har helt slutat att rimma i mina dikter. Tycker inte att den typen av dikter får lika bra känsla. Inte när jag skriver dem i varje fall. Jag gillar den här typen av korta, intetsägande meningar, eller påståenden, byggda på hög så att de bildar en helhelt. Inte alltid en klar...

Okej. Snabb uppdatering om vad som hänt på senaste.

- Sprang mina fem kilometer fem minuter snabbare än sist. WOHO!
- Fick byta boende på skolan, har nu ett dubbelrum helt för mig själv. Soft, fast inte biten med att behöva betala för boendet.
- Blivit besviken på ännu en vän... börjar få slut på vänner jag kan lita på. Har jag inga bra vänner eller har jag för höga förväntningar på mina vänner är frågan.
- Var utklädd till Snövits elaka styvmor och åt upp min kostym som bestod av ett äpple. Haha.
- Lovat min far att lägga nytt golv i köket under julhelgen.
- Har inte orkat skeda med Sebbe på jättelänge.
- Gjorde snyggaste fickparkeringen, kände mig lite kaxig!
- Lyssnar på UM:s musik på Spottan. Fint.

Skall se om jag kan knåpa ihop en dikt om en liten stund. Kanske inte förens imorgon. Vi får se.

Who needs a heaven up above?
Who needs the clouds, in the sky, not I
Oooh darling who needs the rain?
Who needs somebody that can feel your pain?
Who needs the disappointment, of a telephone call, not I
No I don't need that at all, not I
/Razorlight

Nu skall jag springa till jobbet.
Fuck all!
Eller jag mena:
Peace out!

Med händerna mot skyn och fötterna på jorden,
Med fickorna fulla av småspik och kjolen fladdrande i vinden,
Med solen i ryggen och vinden i håret,
Ja, med allt det så står hon vid kanten.
Kanten till viljan.
För hennes vilja har varit som ett berg.
Ett berg som nu slutar i en avgrund.
Ett berg som hon har klättrat uppför.
Ett berg där hon skurit sina fingrar på vassa stenar.
Ett berg som fått henne att gråta och skratta.
Nu är hon på toppen.
Svettig in till själen.
Själen glider omkring där inne i hennes svett.
Badar i svetten.
Fast det blir inte enklare för att hon är uppe.
För här tar berget slut.
Rakt ner i en avgrund.
Hon har sina händer mot skyn för att få tag i vinden.
Få tag i något som håller henne från att falla ner i avgrunden.
Småspiken skramlar i fickorna och solen värmer ännu hennes rygg.
Nere i avgrunden är det skugga,
och nu börjar vinden mojna...

Här lägger jag även in ett litet stycke från Tiger Lou, och låten som fick bli titel till detta...

Hanna står och väntar på bussen.
Det är sen kväll och hon är på väg hem från jobbet.
Hanna ser en alkis rangla förbi och ut på spårvagnsspåret.
Han är ganska rund och även om blicken är hyfsat stadig så är gången inte det.
En spårvagn närmar sig.
Tänk om han inte hinner flytta sig undan spårvagnen, tänker Hanna.
Tänk om han blir mosad där under! tänker Hanna.
Undra om jag skulle kunna tackla undan honom från spåret? funderar hon vidare.
Som en tjurrusning ungefär fast istället för tjurar så är det bara en Hanna.
Fast! tänker Hanna.
Tänk om Hanna inte hinner av spåret, tänk om hennes ben ligger kvar på spåren!
Då skulle hon bli benlös!
Hm, ifall det hände så hade Hanna uppdaterat sin status på facebook till:
"Jaha, som om hösten kunde bli ännu bättre. Nu har jag inga ben heller."
Fast i verkligheten så byter spårvagnen spår så att alkisen inte blir överkörd.
Och alkisen ranglar snart upp på trottoaren där han är säker mot hanna-rusningar och överkörande spårvagnar....