Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Medan jag tillbringar 95% av all min tid inomhus hände någonting utomhus.
Våren kom.
Smygande, men ändå tydlig. Och jag satt i personalrummet på min kirurgavdelning och kände mig som en förrädare som tyckte att det skarpa ljuset liksom brände sönder mina näthinnor. Jag borde vara tacksam, jag avskyr ju vintern. Men varje år händer samma sak, våren kommer och överrumplar mig, jag är inte riktigt beredd. Jag kan inte riktigt känna den glädje jag vill känna, för min vintertorra hud klarar inte av värmen och mina ögon har just vant sig vid mörkret.

Under vintern blir människan uttorkad, skör, tömd på känslor. Och så kommer våren, och man sitter i mörkret och förfasas över att någon riktat en spotlight på allt det som man äntligen lyckats glömma att man behövde. Värme, ljus, energi. Och man blir nästan arg, för man inser hur bräcklig man är efter en lång vinter.

- - - -

Det är tre arbetsdagar kvar av min praktik. Sedan börjar jag läsa igen. Kanske får jag inte mer tid över, men jag kan i alla fall...

Livet är ett ordnat kaos just nu.

Dagarna börjar halv sex på morgonen, då jag staplar upp ur sängen, försöker tvätta mig och klä på mig, koka mjölk, ordna sängen för Leoniden samt packa väskan samtidigt. Ofta slutar det med att jag fastnar framför datorn med webspelet Grepolis och måste springa till bussen med frukosten i handen och skorna oknutna.

På bussen finns lugnet. Där sitter jag och läser eller lyssnar på böcker. Just nu läser jag äntligen Den oemotståndliga revolutionen. När bussen väl stannar vid Akademiska Norra vill jag inte gå av. I alla fall inte sluta läsa. Revolutionsandan i mig brinner medan jag håller i räcket och åker kana ner för den ishala trappan på väg mot ingången på sjukhuset.

I omklädningsrummet luktar det illa. Svettiga fötter och stressade studenter. Bland alldeles för många plåtskåp byter jag om, träffar de kursare jag jobbar tillsammans med och får på mig stetoskop och pennor. Sedan hissen upp till sjunde plan där en stor kopp te (som alltid hinner kallna innan jag...

Inatt har jag haft små knän mot huvudet, små fötter på axeln och små andetag bredvid. Och faktum är att jag sovit bättre än på länge.

Leonid är lite orolig just nu. Kanske är det någon fas, kanske är det att jag är borta så många timmar om dagen. Hur som helst så har han nu flyttat sin nattsömn in till oss och somnar snuttande på sin nappflaska med mig intill. När han vaknar är vi där. Och han verkar redan lite tryggare.

Det är trångt. Och det luktar inte helt mysigt i våran säng på morgonen. Men ändå, det finns tvättmaskiner (tackochlov för tvättstuga utan bokning!). Och jag får somna med en fjunig nacke mot min näsa.

Vi har ingen metod, inga direkt klara regler. Vi är relativt inkonsekventa och vi har dålig dygnsrytm. Men jag hoppas mest av allt att vi lyckas förmedla någon form av trygghet till Leoniden. Att han någonstans har med sig det i livet, vissheten om att det finns värme och närhet.

Jag vet inte vad jag tror på när det gäller barnuppfostran. Förutom att vara rak och finnas där. Jag...

Man lär sig aldrig av sina misstag. Hade man gjort det så hade jag inte två dagar efter mardrömsresan med SJ ha satt mig och bokat två stora resor till med SJ.

Men samtidigt, Lundakarnevalen, firande av Nikkos 18-årsdag samt träffa päron och vänner är värt. Frågan är om det inte till och med är värt en SJ-resa.

Ibland kan man samla sin vardag bara genom att sammanställa sina mest förekommande tankar för tillfället. Det här är mina:

- Vad är det där på mitt golv, och kan det skada Leo om han äter på det?

- Måste.ringa.sjukgymnasten.måste.ringa... Min höft...!

- Emil är rätt skum. Okej, väldigt skum.

- Jag trivs så mycket bättre med min nyformaterade dator med Windows 7.

- Jag kommer aldrig att få ge blod om jag inte börjar äta mer grönsaker.

- Avskyr SJ. Avskyr, avskyr SJ. Vill aldrig mer resa med dem. Men ska nog snart boka nästa resa...

- Vill verkligen läsa Den oemotståndliga revolutionen. Vill verkligen komma iväg till biblioteket och låna den.

- Mina föräldrar är underliga, underbara och under. Under i meningen "mirakel". Kan inte sluta förvånas över att jag får ha fyra fina päron. Andra har ju bara ett eller två.

- Två och en halv vecka kvar av praktiken. Sedan; sovmorgonar och mer Leonidtid.

- Behöver sova. Sova tråkigt. Behöver sova.

- Second hand är abnormt mycket bättre i...

jag.avskyr.sj.

jag.avskyr.sj.

och nu är jag äntligen hemma, utmattad, ångkokt, iskall, hungrig och lycklig. Men bara lycklig för att mardrömsresan är över.

Och för att Emil och Leo får mig att skratta trots att jag vill gråta av utmattning.

förresten.

jag avskyr snöstormen som brakar loss över uppsala just nu också. bara så ni vet. och jag vill helst av allt gömma mig inomhus i några månader, fram tills det är 20 grader varmt och allt är behagligt igen.

nu ska jag sova. och låtsas att klockan inte ringer 05.30 imorgon bitti.

och le lite eftersom Emil och Leoniden är så fåniga.

Överallt snöras. Jag sitter i ett hus utanför en by utanför en småstad. Utanför droppar vattnet överallt. Det rinner från taket, från träden, från väggarna. Snön smälter och allting är vått. Det är marsväder och mars har inte ens börjat.

På köksgolvet ligger ett tjockt täcke, massor av plastlock, en tjock pojke och två ivriga morföräldrar och leker. Kamerorna är framme också, barnbarnet måste fotograferas och filmas. Leoniden riktigt lever upp av all uppmärksamhet och sina morföräldrar (eller två av dem...). Dessutom behöver han leka av sig, en stor del av förmiddagen tillbringades med att ta en secondhandturné. Något av det bästa med Alingsås-Vårgårda är det stora utbudet av billig secondhand och loppisar. Två secondhandbutiker och en loppis avverkades idag. Sedan lyckades 25 kilo fågelfrön hamna på en parkeringsplats, i en vedlåda och i en bagagelucka. Lyckliga fåglar.

Efter ytterligare en intensiv vecka av praktik är jag alltså i Horla. Emil är i Stockholm med massa andra nördar från Innogames, där...

Världen är täckt av snö och jag undrar hur människorna som först befolkade Norden tänkte. Inte alls, troligen. Annars hade vi inte levt här. Inte en chans.

Så här års lockar tankarna på en utlandsflytt mer än vanligt. Jag lyssnar lite extra noga på min spanskakurs och hoppas på en varmare tillvaro någon gång. Men att lära Emil spanska är inte det enklaste. Inte heller är det enkelt för mig att lära mig mer än det som finns kvar sedan gymnasiet. Men det håller drömmen vid liv, så det tjänar ett syfte.

Dagarna på sjukhuset är långa men går allt snabbare. Vi har nu studentsal, det vill säga att vi är tre studenter som har fem egna patienter, eventuellt fler. Tre livliga unga studentskor som livar upp damerna och herrarna. Och vi tycker om det. Mycket. Och kanske får vi sticka dem fler gånger än andra för att få tillräckligt med blod för våra prover, och kanske är vi lite mer förvirrade när vi letar efter rätt nummer ner till röntgen. Men patienterna lever. Och vi lär.

Jag kommer hem till en varm,...