Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

De senaste dagarna har varit vackra.

Valentin har fötts, jag har fått föreläsa om Rättvis Handel, firat mammas födelsedag, haft information om examensarbetet, varit på världsbutiken Globalens årsmöte, gått i fackeltåg mot utförsäljningen av våra studentbostäder, träffat Emils nya vän och genast tyckt om henne, lekt med Leoniden och fikat med Emms och Elin och besökt Valentin, Nina och William en kortis. En resa har bokats till Las Palmas, jag, Leoniden och Emil har festivalplaner i sommar, jag har sökt roliga sommarkurser och våren är på väg.

Det som skuggar glädjen är att en fin vän mår dåligt.Och min gamla vän som blev träffad av en bil i mörkret för fyra månader sedan har nu bara andningen och lite muskelrörelser kvar av det som var hon. Och att min farfar ligger på sjukhus för första gången på över 70 år. Och jag hoppas på underverk.

På sjukhuset är allting så som livet. Intensivt och en blandning av katastrof och glädje. Så som livet blivit för mig.

Och jag håller på att bli vuxen. För...

Det är onsdag och jag har inte praktik.

Praktiken är slut.

Det är tråkigt, eftersom jag verkligen tyckte om det, och för första gången fick känna hur det kändes att "vara" sjuksköterska, men det är också tokigt underbart.

Jag hade nästan glömt hur mycket man kan göra när man inte har praktik på heltid. Små enkla saker. Som att sova. Ett av mina största intressen i livet.

Jag fungerar inte utan sömn. Inte på något sätt. Jag blir en deprimerad zombie (och eftersom zombies i regel saknar känslor är detta en bedrift) som bara vill sova alternativt sura.

Det har inte alltid varit så här. När jag var yngre klarade jag mig mycket bättre utan sömn (även om min kära moder kanske inte instämmer). Jag har alltid varit en kvällsmänniska. Urtypen som gömmer ficklampa och bok under kudden när föräldrarna stoppade om en. Och sedan väntade jag några minuter och plockade fram ficklampan och Kittyboken under täcket och låg och läste tills jag behövde luft och var tvungen att sticka ut huvudet ur mitt lilla tält...

Under måndagen så slog mig samma tanke om och om igen;

Det är helt otroligt hur mycket kul saker man hinner med när man vaknar helt utvilad på en ledig dag.

Igår fick jag meddelande från pappa. Biljetter för mig, Emil och Leonid är bokade. Till Las Palmas. En hel decembervecka i värmen, nära havet, med pappa och Elizabeth. Stränder, hotell, marknader, och vatten. Mycket vatten. Pooler och hav. Jag har aldrig varit på en "semesterresa" utomlands. Nu ska jag borra ner tårna i sanden och hålla Leoniden i handen när vi badar fötter och plaskar. Vi fick resan i julklapp, men jag har fortfarande inte riktigt tagit in det.

Sedan jag var sexton har jag haft lite som ett mål att alltid ha en resa att planera. Det har blivit många små, inom Sverige och närmaste länderna, och två stora, till Sydafrika/Swaziland samt till Bangladesh. Nu är det alltså åter dags för en större, till Las Palmas. Jag är miljövän, men blotta tanken på att flyga, veta att man är på väg till ett helt nytt land, gör mig knäsvag av förväntan.

Nästa större resa som planeras (än så länge) är 2012, Polen-Ukraina, när fotbolls-VM hålls där. Emil åker för fotbollen. Jag åker för att det är ny mark....

Klockan 23.05 den 20 mars 2010 föddes Valentin. Efterlängtad liten son till Nina och William. En stor grabb med god aptit och långa, smala fingrar.

Jag är tacksam över att ha fått vara med, att få ha värmt Valentin med min hud en kort stund och få ha sett honom komma ut.

Medan Nina och William var upptagna med personalen en kort stund satt jag och höll Valentin och berättade lite om livet. Att han skulle få känna på sjövatten i sommar, doppa sina små smala fötter, att Leonid ville peta på honom och att han kommer att vara älskad av sina föräldrar.

Välkommen, Valentin.

Är inbjuden att föreläsa för två gymnasieklasser nästa vecka. Ämnet är som väntat Rättvis Handel. Inser först nu hur mycket jag saknat att föreläsa. Det är liksom en lyx att få prata om någonting man brinner för utan att riskera (eller behöva bry sig om att man gör det, i alla fall) att tråka ut den som lyssnar.

Låg i några timmar vaken inatt (varför, underbara sömn, varför??) och filosoferade kring hur jag ska lägga upp föreläsningarna. Fick lite kul idéer om hur man kan tydliggöra skillnaden i arbetsförhållanden mellan "syd" och "nord". Nu är jag riktigt förväntansfull att få komma igång att prata om Rättvis Handel igen.

(Bad förresten Gud om lite hjälp att hitta sätt att engagera mig mer i saker som kan göra skillnad, utan att behöva ge upp studier eller tid med Leoniden, och plötsligt finns både föreläsningar och Flogsta Food att tillgå. Känns... lugnt. Och bra.)

Den människa i världen som jag är mest nyfiken på heter troligtvis Valentin. Troligtvis, för ingen har riktigt träffat honom än, och ingen är helt säker på att han är en "han" heller.

Det är tre dagar kvar tills Valentin, a.k.a. Drulen, är beräknad att bli vräkt från sin 37-gradiga vattensäng, i vilken han tillbringat 9 månader. Min Nina, som bär omkring på honom, är trött på att bära honom innanför huden och skulle föredra att bära honom i sina armar istället. William, som inte kan bära på Valentin alls än, vill också få del av denna lilla knubbiga (?) tyngd.

Min telefon är på dygnet runt. För er som inte känner mig så är det någonting som är utöver det vanliga. Jag är rädd för mobilstrålning och har den normalt sett alltid avstängd på natten. Men inte nu. För när Ninan ringer och berättar att det är dags vill jag vara där. Och när Valentin och Nina kämpar för att skiljas åt har jag blivit tillfrågad om jag vill finnas där och vara Ninan till sällskap, och den sortens varma förfrågningar får man inte...

Det är tyst i lägenheten förutom min datorfläkt. Leoniden är hos sin mormor och morfar i Björklinge och Emil laddar sömn inför veckan. Själv har jag sovit över tio timmar och känner mig underligt utvilad.

Solen fyller hela vardagsrummet där jag sitter med datorn i knäet och skriver, spelar webläsarspel (Grepolis, jag leder över Emil nu!), äter små bitar mörk mintchoklad och börjar fundera över sommaren. Det kanske är de här två dagarnas envisa solsken som gjort både mig och Emil lite utflippade, men hursomhelst har sommaren blivit en realitet och ingen av oss vet riktigt hur vi ska lägga upp den, bara en massa saker vi skulle vilja göra.

Därför har jag sökt en massa olika sommarjobb (mer eller mindre ambitiösa ansökningar till Akademiska sjukhusets olika avdelningar), sökt tre sommarkurser (litteratur, skrivande och ryska), Emil har sitt jobb och har sökt en sommarkurs, vi vill besöka Sjöfallet (gärna med Nina, William och Valentin), ta med Leo, Mia och Sebastian och tillbringa några dagar på Peace &...